Min borderline. ..nummer 2

För ett tag sen skrev jag om när jag fick min diagnos borderline. Idag tänker jag skriva om nåt som är otroligt känsligt och svårt för mej och inte minst för min son.
I samband med när jag fick min diagnos tog socieltjänsten ett akut omhändertagande om min son. Då hade han hunnit fylla 2 år. Nu med vetskapen och facit i handen kan jag idag tacka sSocialen att dom tog detta lvuet. Det va det värsta och det bästa som kunde hända oss. När jag blev gravid med min son va jag tillsammans med hans pappa. Vårt förhållande höll i 9 år. Våran son va planerat och mycket efterlängtad. Vi va förlovade och hade stora planer. Vi ville gifta oss skaffa hus.efter 3 år av många försök till ett barn kom äntligen våran underbara son som va så efterlängtade. Han va som en liten trollunge med mycket svart hår och stora svarta ögon och en lite trollnäsa. när jag fick våran son i famnen första gången fyllde jag av en enorm kärlek. Jag älskade han villkorslöst och lovade mej själv och lovade min son att jag skulle vara den bästa mamman i hela världen och att han aldrig skulle behöva vandra samma väg som jag hade gjort. Månaderna gick när han va runt 3 månader fick jag reda på att hans pappa hade vatt otrogen o att hon va i början av deras grav. När vi satt på sängen o han berättade detta sjönk hela min värld samma. Hur kunde han göra såhär mot oss? Mot våran familj som vi hade kämpat så hårt för. Nu föll allting och han ställde sig från sängen och gick till ytterdörren och skulle gå till sin nya familj. Jag la ner min son och gick till dörren o sa: snälla lämna inte oss såhär. Vi har presic fått b och du behöver inte älska mej men stanna för din sons skull.han tittade på mej puttade undan mej o tog sina saker o gick.
När han hade gått tittade jag till b o han hade somnat. Jag satte mej o grät och efter en liten stund sa jag högt: du klarar detta , du är stark. Jag torkade mina tårar och la mej brevid min son och somnade.

Efter detta kämpade jag verkligen med att ta hand om b. Men när han hade blev 6 månader ringde jag socieltjänsten och berättade hur läget va. Jag kan inte ta hand om han själv och jag behöver hjälp. På denna väg är det att efter 2 år senare skulle dom ta ett LVU på han. När jag fick min diagnos. Jag vill vara tydlig med att jag har aldrig misshandlat min son. Utan jag kunde inte räcka till för han rent känslomässigt. Och det är skadligt för ett litet barn. Men gudarna ska veta vad jag kämpade. Men det räckte inte till. Det gör ont i mej att erkänna att jag önskar att Socialen hade tagit ett LVU på han tidigare. jag börjar sakta men säkert att förlåta mej själv och jag inser att min son behöver vara ifrån mej så att jag kan bli frisk. Och det ska jag bli. Vi träffas såklart och jag är på väg till han nu. Det va 4 veckor sen vi sågs sist. Min kärlek till min son gör att jag skyndar han ifrån allt som inte är bra för han. T o m ifrån mej själv. Jag älskar han mer än livet men jag förstår att detta är det bästa för han nu. Att vara nån annanstans så att jag kan bli frisk och att han får hjälp med sina känslor. Han är idag 4 år och han litar inte på nån. Jag kommer göra allt i min makt så att jag kan visa för han att han lita på mej nu. Jag måste kämpa för att få tillbaka hans förtroende som jag en gång förstörde.
Detta är min hemlighet. Och min största sorg men det finns också en glädje i allt detta. Jag får äntligen hjälp, den hjälp som jag behöver så att jag kan bli frisk och att jag kan vara hans mamma i framtiden som tar hand om han . Och han får hjälp med sina känslor.
Min vackra fina underbara son!jag älskar dej med hela mitt hjärta och hela min själ. Jag lovar att allt kommer att ordna sig. Jag kommer aldrig att svika dej igen.
Och varje morgon säger jag: God morgon Benjamin jag älskar dej. Och varje kväll innan jag somnar säger jag: God natt Benjamin jag älskar dej!
 Svara
 

 

cron