Jag är inte helt säker ifall det var en panikattack men det kändes som det.
Hela min kropp började skaka, jag fick ingen luft, tårarna bara rann och rann och jag ville bara skrika rakt ut. Det värsta var nog nästan att jag inte hade en aning om varför.
Finns det alltid en anledning eller kan det bara komma?
Jag fick min första panikattack för över 20 år sedan. Hade inte en aning om vad det var. Plötsligt satt jag på marken och kippade efter luft på väg till skolan. Gick då sista året i gymnasiet.
Trodde att jag höll på att bli galen, ingen pratade om panikångest då. Nu vet jag att min första attack utlöstes av stress hemma, stress inför att börja plugga vid universitetet och problem med min dåvarande pojkvän. Under sommarlovet "glömde" jag mina panikattacker.
Umgicks med vänner och reste. Sedan kom de tillbaka under hösten.
Då fick jag kontakt med en underbar psykiatriker som lyssnade och faktiskt to mig på allvar. Tack vare den läkaren kunde jag plugga färdigt, arbeta, leva normalt. Sedan förlorade jag kontakten med den psykiatrikern pga flytt. Då kom panik attackerna tillbaka. Men det är en annan historia.
Det finns hjälp, gå inte med panikångest för länge.
Man kan leva ett normalt liv med rätt verktyg, ev medicin, terapi och tålamod.