Användare

Vad är mitt problem?

Jag är en tjej på 22 år. När jag var yngre tänkte jag aldrig på min vikt så extremt som många andra yngre tjejer gör utan detta kom senare i livet. När jag slutade på gymnasiet vägde jag 69 kg och jag var då 167 cm och under ett år tappade jag 17 kg, jag vet inte ens hur det gick till utan jag rasade i vikt och landade på 51-52 kg.
Nu kommer mitt problem, jag låg på cirka 52 kg ganska länge under cirka 2 år, sen började jag sakta lägga på mig något kg varje månad. När jag en dag stod på vågen och plötsligt vägde 56 kg så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag blev helt förstörd och sen den dagen har jag utvecklat någon typ av ångest.
Senaste 6 månaderna är dem som har varit värst, varenda dag vaknar jag upp och tittar mig i spegeln och börjar gråta igen. Jag tänker ofta på vad jag äter, ett tag innan sommaren nu kämpade jag på gymmet i 2 månader, jag var där varenda dag och tränade och åt som man ska göra till den mängden jag tränade, men när jag sedan stod på vågen och hade ökat 2 kg, vilket både jag och min sambo tror är muskler (jag ser själv stor skillnad i kroppen), men jag klarar inte av att vågen visar för mycket. Nu harjag slutat träna och i samband med det slutat äta. I förra veckan fick jag höra från en kollega att jag såg sjuk ut, som att jag har anorexia. Och nu kommer det sjuka, det gjorde mig så glad att få höra det. Jag blev så lycklig och jag kan inte sluta tänka på det. Han startade något som jag själv vet att jag kommer ha svårt att ta mig ur. Vanligtvis äter jag cirka 3 dagar i veckan, de dagar jag äter så äter jag små mängder oftast bara en gång om dagen, men jag kompletterar ibland med godis eftersom det är det bästa jag vet. Men varje gång jag stoppar något i munnen, så får jag sån ångest. Jag blir så ledsen, jag kan dricka ett glas vatten och få ångest över det.

Vad är det för fel på mig? Är det ångesten? Är det anorexia som folk tror?

Jag vill höra fler folk säga att jag är sjukligt smal för att bli nöjd psykiskt.
Vad ska jag göra? Jag väger idag 58 kg, jag vill ligga på 50 och jag är på väg ned. Jag vet inte vad jag ska göra.
 Svara
Användare

Svar: Vad är mitt problem?

Ditt problem verkar vara ätstörningar, men det har du nog själv anat. Jag tror du behöver samla din motivation och vilja för att ta dig ur det här. Någonstans vet du också att det inte kommer att bli bättre om du uppmuntrar den sida av dig själv som vill vara sjukligt smal.

Några tips på vägen:
http://www.bokus.com/bok/9789163357091/ ... tstorning/
Läs böcker om hur man tar sig ut ur ätstörningar. Jag rekommenderar "Mattillåtet - praktisk vägledning för dig som har en ätstörning."

Ta kontakt med en organisation som erbjuder stöd, t ex "Frisk & Fri" som erbjuder stödmail, stödsamtal, stödcirklar m.m..

Identifiera problemet som något utanför din kropp. Det måste fokusera på allt annat utom din vikt, vad du äter och vad du väger. Be din omgivning att inte kommentera dig kropp. Spegla dig mindre, försök väcka en kreativ lust eller ett intresse för en hobby som inte involverar mat och träning.

Det är inte helt ovanligt att man som ätstörd funderar över om man är en "äkta anorektiker" och jämför sig med andra och sjukare personer. Det är en sorts kontrollerande tävlingsinstinkt som triggas igång. När någon påpekar att man har gått ner i vikt eller att revbenen syns mer än vanligt (och liknande) får man en bekräftelse på att man har lyckats med kontrollen. Anorektiker jämför sig ofta med andra och kan se sig själv som misslyckade eller dåliga om de pratar med någon som är ännu mer underviktig än de själva. Det är en del av kroppsfixeringen.

När jag hade anorexia kände jag hela tiden att jag inte var en "riktig" anorektiker. Kände beundran inför sjuka beteenden och personer som var ännu mer illa däran än jag. Jag fick tvinga mig själv bort från de tankemönstren, eftersom det blev allt tydligare att jag inte skulle överleva de meningslösa skönhetsideal jag hade satt upp för mig själv. Jag vände alla speglar inåt mot väggen. Tvingade mig själv att äta hela portioner och var tredje timme medan tårarna sprutade. Bannlyste ord om kroppar och mat i min vänskapskrets. Och det blev bättre och jag blev frisk.

Försök att vara bestämd mot dig själv och säg nej till att tävla med andras kroppar. Fråga dig vad du egentligen vill. Gör en lista som du skriver ner. Vad kommer hända om du följer den här vägen? Vad kan du göra för att få bättre självkänsla utan att fokusera på fysiska förändringar. Det finns mängder av litteratur och tips att ta del av.

Önskar dig all lycka till!
Svara
Användare

Svar: Vad är mitt problem?

Tusen tack för ditt svar, det var så skönt att höra någon som förstår. Har känt mig så ensam i allt detta och jag uppskattar ditt svar mer än vad du tror. Innerst inne så vet jag att detta inte är det rätta sättet att fortsätta på, då min sambo och jag pratar barn inom närmsta tiden så vet jag att detta verkligen inte är passande. Detta är något vi har pratat om på senaste och jag inser att jag har en möjlighet nu att komma ur det,barn är en stor motivation och jag vet att jag aldrig kan genomgå en frisk å sund graviditet med detta beteendet. Dock kommer det också bli den jobbigaste biten, när man börjar lägga på sig under graviditen. Jag känner redan nu ångesten över vad vågen kommer visa.
Jag vet att jag kommer få kämpa med detta länge, men som du säger jag vet redan nu långt därinne att det är intr en bra livsstil. Tyvärr är jag ganska medveten om hur illa det är, men jag har inte viljan att ändra på det. Det kommer jag få jobba mest med. Jag skall börja med att ställa bort vågen och sluta titta i spegeln. Äta små mängder men oftare.

Jag skall absolut köpa boken du nämnde, jag behöver nog det. Tack åter igen för ditt svar. Du anar inte vad det betydde.

Och jag beundrar dig för att du har tagit dig ur din anorexia, du känns stark. Är imponerad.
Vänliga hälsningar Emma.
Svara
 

 

cron