Användare

Ser ingen utväg...

Sedan grundskolan har jag tacklats med kontrollbehov av vikt och matintag.. "lyckokänslan" av att sjuksyster sa att jag var lite för smal var bara början. Problemet eskalerade med åren och i 7:an vart jag inlagd på SCÄ. Resulterade i att jag vart normalviktig, that's it. Problemet löst trodde vissa.. yeah right... om de bara visste. Omgivningen är ganska lättlurad. Nej, problemet är inte löst... men jag har lärt mig att leva med det, accepterat min situation. Att träna och kontrollera varenda tugga är bra mycket lättare än den ångest jag måste tacklas med om jag på något sätt bryter mina vardagsregler. Har försökt bryta mina mönster och leva normalt, vilket endast lett till ångest och hetsätning, jag tappar kontrollen. Har gått till ett dussintal psykologer även efter jag var inlagd utan resultat... Hoppet om att någon gång leva ett normalt liv finns inte, men det är helt okej, jag väljer kontroll framför ångest och risken att bli tjock. Jag riskerar min hälsa och jag bryr mig inte, för jag ser inte längre någon utväg.

Problemet är dock att jag nu också blivit sjukskriven pga utmattningssyndrom. Och jag är väl medveten om att jag pga matproblematiken till viss del motarbetar min rehabilitering. Träning och lågt matintag och ständig kontroll är motsatsen till vad jag rekommenderas till. Här är dilemmat.. jag vet att jag måste ta tag i anorexin, men jag vill inte, jag vågar inte, jag är livrädd att tappa kontrollen... om jag hade sett en möjlig utväg ur det här helvetet hade jag försökt, men jag gör inte det.

Någon som varit i min situation och tagit sig ur?
 Svara
Användare

Svar: Ser ingen utväg...

Jag känner till stor del igen mig i din situation. Har låtit mig uppslukas av ätstörningen i åratal. För några år sedan lyckades jag dock ta mig ur det, höll mig ifrån hetsätning och kräkningar länge. Dock kvarstod och förstärktes kosthållning och träning så klart. Ångesten fanns också kvar. Den finns alltid där och orsakar viljan till "flykt". Att beteendet tar sig formen av mat/vikt-kontroll är bara slump. Det hade kunnat vara vad som helst som har en kortsiktigt ångestdämpande funktion. Jag har fortfarande bagaget som är roten till det onda.
Jag ser inte heller någon utväg, iallafall inte att jag kan bli hjälpt av någon annan. Jag har full förståelse till mina problem/mitt beteende och jag kommer alltid försöka ta bort ångest som jag inte vill konfrontera. Möjligen skulle jag bli hjälpt av att med hjälp av psykolog/terapeut gå "tillbaka till barndomen" och släppa ut de reaktioner jag onaturligt har hållit tillbaka under alla år. Men det drar jag mig för... Jag har ju utformat mig själv till att inte känna efter - det är det värsta jag vet. Dessutom - skulle jag göra det och ändå falla tillbaka i beteendet som är i princip vardagsmässig rutin - skulle jag totalt mista allt hopp om att någonsin bli av med helvetet.
Min högsta önskan är att bli av med det och unna min lekamen och person ett härligt liv utan självdestruktivitet. Jag hatar nämligen inte alls mig själv - jag tycker verkligen att jag är en bra människa som är värd allt gott i livet, besitter mycket bra egenskaper och värderingar. Det är bara synd och skam att jag blev påverkad som barn och tonåring på ett sätt som orsakat detta förhållningssätt till mig själv. Jag förstår problematiken, men kan för mitt liv inte känna. Tyvärr.
Varför jag ens skriver här är högst egoistiskt - jag finner det ibland hjälpande att vara tvungen att formulera sig. Dock märker jag att jag redan är på det klara med hur jag tänker. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om orsaker/verkan, men det tar bara tid. Jag är redan fullt medveten. Det jag vill komma fram till är att jag inte tror att någon utomstående kan hjälpa mig. Dock tror jag att jag kan rädda mig själv. Så pass tror jag på mig själv. Motsägelsefullt nog! Dessvärre har jag inte tillräckligt med självbevarelsedrift, har inget emot att dö t ex. Jag har absolut inga planer som helst att ta mitt liv, verkligen inte! Ingen risk för det- jag är fullt övertygad om att det inte är upp till oss själva att bestämma det. Men, åter - eftersom jag inte känner så hög drift i att leva för mig själv, behöver jag något/någon mer att leva för. Quick fix skulle kanske vara att skaffa barn. Men det är inte aktuellt, av anledningar relaterade till problemet som är ämnet i detta forum, tänker jag inte sätta ett nytt liv till denna värld. Så är det bara. Detta resulterar således i att jag gärna lever i ett förhållande - dock blir urvalet mindre då jag inte vill ha barn, dessutom har jag självklart oerhört svårt för tillit. Detta tycks hopplöst, men jag vill komma fram till att jag har tänkt från många håll och kanter och söker lösningar på hur jag ska ta mig ur och hålla mig ur. Jag levde f ö i celibat ca 5 år för att (massor med anledningar egentligen) bl a komma fram till vad jag söker i en partner och hur jag ser mig själv. Jag är ganska säker och stark i mig själv och söker faktiskt efter någon. Kommer bli riktigt läskigt, men för min egen skull så ska jag lyckas - därav kunna ge mig själv det liv jag anser mig vara värd.
Ja, detta blev mycket text, egoistisk sådan, men kanske och förhoppningsvis kan det vara någon hjälp/tips till nya idéer/synvinklar till problem och lösningar för någon likasinnad?
Svara
Användare

Svar: Ser ingen utväg...

Jag känner igen mig otroligt mycket i det du beskriver och är väldigt glad att det är en del av mitt liv som jag har kunnat lägga bakom mig. Jag är sedan 10 år tillbaka helt frisk från ätstörningar och att få anorexia igen är idag en större skräck än att "bli tjock" - fast jag aldrig hade anat det för 10 år sedan.

Att bli frisk var svårt. Jag upplevde precis som du att vården var lika kroppsfixerad som jag. Så fort jag hade kommit upp till normalvikt var det ingen som brydde sig längre, fast jag fortfarande inte hade plats i hjärnan för något annat än mat, vikt och träning.

Min räddning bestod av flera viktiga komponenter. Jag började läsa böcker om att göra sig fri från ätstörningar, vilket hjälpte mig att mobilisera min motivation. Rekommenderar dig att bland annat läsa "Mattillåtet" av Gisela Van Der Ster. Jag tog även kontakt med en oberoende volontärorganisation med fokus att hjälpa personer med ätstörningar och de tilldelade mig en kontaktperson som själv var före detta anorektiker. Jag bannlyste allt prat om mat och träning i min närhet och började i teater. Som mest gick jag på teater 4 gånger i veckan och jag bestämde mig för att när jag är på teater så är jag på väg mot den person jag vill vara i sociala sammanhang.
Jag mobiliserade så otroligt mycket motivation och "fyfan, nu får det fanimig vara nog!" att jag skräckslagen beslutade att om mitt öde var att "bli tjock" så var jag tvungen att möta det. Eftersom jag så gärna ville leva ett fullödigt liv på alla andra plan.

Att tappa kontrollen är de flesta anorektikers värsta skräck. Och tyvärr är det just det man måste göra för att bli frisk. Men när man vågar och möter det där som man har varit så rädd för i alla år, så inser man att det inte var så farligt som man trodde att det var. När man inte längre är sjuk så undrar man vad det var man var så otroligt rädd för hela tiden.

Jag har verkligen förståelse för den kamp du går igenom och hoppas att du har människor i din närhet som ser hur hårt du kämpar varje dag.


Önskar dig all lycka till!
Svara
 

 

cron