Användare

Levt med ätstörningar länge - nu VILL jag bli frisk!

Hej,

Mitt namn är Alice och jag fyllde nyligen 21 år. Har sedan 17 års ålder haft problematik gällande min psykiska hälsa vilket i sin tur drabbat mig med ätstörning.

Jag har verkligen mått dåligt i perioder av min ätstörning, vissa tillfällen i livet har den varit lättare att hantera det i vardagen men vid flera tillfällen har min vardag, familj och min personlighet blivit illa drabbad. Det började med att jag inte åt alls till att jag startade hetsäta och jag har i två års tid varit drabbad av bullemi. Det värsta är att det bara bli värre och värre trots att jag varit i kontakt med en mängd olika psykologer.

Jag har varit i kontakt med min vårdcentral där jag samtalade med en psykolog. När jag en dag gjorde ett självmordsförsök kom jag i kontakt med vuxenpsyk på sjukhuset och sedan blev jag skickad till en anorexi- och bullemiklinik. Jag är väldigt duktig på att gömma undan hur dåligt jag mår när jag väl är i kontakt/samtal med specialister vilket får dem att tro att jag inte mår så dåligt/blivit bättre. Det gör att de "friskförklarar" mig och vår samtalskontakt avslutas. Detta har skett med alla jag varit i kontakt med. Vi startar samtalen med att jag mår riktigt dåligt, sedan skapar vi alldeles för snabbt en god relation och jag kan sitta och prata med dom som om att allt är frid och fröjd vilket det egentligen inte är. De skriver av mig och jag står helt plötsligt på egna ben och jag faller alltid tillbaka till ruta ett.

Nu är jag 21 år, har varit tvungen att hoppa av studierna redan efter 1 månads tid då jag inte klarade av att varken bo själv eller studera pga min ätstörning. Jag har sedan studenten arbetat mer än 100% för att vara duktiga flickan men för varje dag som gått har jag bara blivit sämre och sämre både psykiskt och fysiskt. Bullemin har tagit över hela mitt liv. Idag, är jag arbetslös, studerar inte, bor hemma hos min farmor och farfar, orkar inte ens ta mig igenom vardagen som inte ens innehåller några måsten. Vad ska jag göra, känner att jag inte hittar den hjälpen jag behöver någonstans. Jag orkar inte mer, jag hatar att säga det men orkar knappt ta mig upp ur sängen. Skäms. Det sista jag vill vara är lat. Känns som jag kommit in i en sådan djup depression att jag inte ser någon utväg. Speciellt inte hur jag ska kunna bli frisk från min ätstörning. Snälla, vart ska jag vända mig?

, Alice A
 Svara
 

 

cron