Användare

Bulimist? Ja, visst!

Har alltid haft svårt för att bli diagnostiserad. Deprimerad. Ångest. Utbränd.
Bulimist? Ja, visst!

Problematiken är bara att jag ständigt tänkt att allt ska lägga sig, när jag mår bra. När jag gör allt för att läka. Skriver ut varenda liten känsla på varje litet blad, varje minne som tyckts skadat mitt hjärta för mitt liv. Allt ska smörjas och läkas för att bli tillfreds, så man inte dippar av minsta lilla. Bli den bästa versionen av sig själv. Inte känna sig ensam utan vara runt människor som gör en gott, som får en att må bra och som även omedvetet hjälper till att läka. Människor som levt, som har ett hjärta bredare än denna jord och som aldrig dömer. Aldrig, aldrig dömer.

I allt det där mår jag. Mår otroligt bra. Trivs.

Sedan inser man hur man per automatik agerar. Tappar fattningen när man är för sig själv. Hetsen och ett mantra som är så osunt. Som säger; "Tryck i dig. Allt blir bra, sen. Allt blir bra sen. Du kommer ta hand om det där sen, så det är inget problem"
Resultatet blir bara en så jävla svårdansad tango.

Sedan förstår man flykten. Flykten i att ”sen” aldrig kommer komma förens det får ett slut på riktigt. Jag kan bara inte förstå hur det kan vara så svårt. För jag måste hitta grunden till problemet. Någonstans finns den. Är det för att hon sagt att hon ska försvinna sedan jag var 12 år gammal? Hon som tog mig till denna jord. Är det för att jag känt mig så ensam? För att ingen såg. Ingen frågade mig vad som egentligen hände? Ingen såg. På samma sätt som ingen ser.

Spegelbilden av mig själv. Den som speglats i andra har alltid varit den svåra. För det har alltid varit någon som kommenterat. Antingen det ena eller andra. Det har gjort att jag aldrig vetat vad som varit bra för mig. Jag ser aldrig på min kropp som någonting vackert. Den bara är där. Till ytan ibland större, ibland mindre.


Jag tänker inte säga att jag bara önskar att vara normal som alla andra. Jämförelsen som aldrig ger någonting genuint och bra. Det enda jag vill säga är att jag önskar att jag kan få leva och kunna sätta ord på varje anledning till varför jag är tacksam för mitt liv. För all problematik söker lösning, nya vägar och i det blir man så mycket mer av sig själv. Det är den enda önskan jag har. Jag vill vara allt av mig själv och känna mig fri.


Nu ska vi bara se till att detta hjärtat får läka. En gång för alla.
 Svara
 

 

cron