Användare

Jag och min man kan inte umgås tillsammans med andra!

Jag är tillbakadragen och blyg, umgås helst med en eller några få personer i taget. Min man är tvärtom. Han syns och hörs mest av alla, vill få allas uppmärksamhet hela tiden. Detta leder till att han tar över konversationen helt och hållet, jag drar mig tillbaka och blir tyst och känner mig utanför. T.o.m. när vi träffar mina gamla vänner har jag alltid känslan av att det är de som har en konversation och att jag är vid sidan av.

Jag hade en tung period för 3,5 år sedan, pga en händelse i vårt liv som ledde till en djup depression. Med hjälp av terapi och medicin kändes det som att jag så småningom hittade tillbaka till livet, men problemet kvarstår och har faktiskt blivit värre.

Efter depressionen har jag fått sämre självförtroende och har dragit mig undan. Jag har tappat mycket av mitt umgänge, har fått något av social fobi, är numera livrädd för småprat med människor jag inte känner eller är bekant med. Min man är förstås som vanligt. Jag vet inte om man kan leva ett liv tillsammans utan att tillsammans umgås med andra människor...?

Vi har varit gifta i knappt 20 år och har två små barn, så något alternativ till att leva tillsammans ser jag inte. Vi har det bra när vi är själva eller umgås med bara familjen.

Vad f-n gör man??
 Svara
Användare

Svar: Jag och min man kan inte umgås tillsammans med andra!

Jag tror att du behöver klargöra för din man att du känner att han "tar över" lite när ni umgås med andra. Det är förstås omedvetet från hans sida, men är det klart för honom varför, kan du få en chans att ta små steg framåt om han backar. Han stöttar dig förhoppningsvis, han borde också sträva efter ett gemensamt, avslappnat umgänge med andra. Men då måste han verkligen förstå att det är ett problem för dig, och stödja dig genom att själv träda tillbaks lite.
Jag tror vidare att du behöver gå in för det här, som ett projekt som du ska ro iland. Ta små, små steg utanför din comfort zone och börja med att bjuda in dina vänner, några i taget och koncentrera dig på att vara öppen och intresserad.
Om din man då har backat och inte tar så mycket plats, kan du få möjlighet att prata.
Lycka till!
/ Jempa
Svara
Användare

Svar: Jag och min man kan inte umgås tillsammans med andra!

Har du irriterat dig över detta i 20 år och fortfarande inte löst problemet så anser jag att felet ligger hos dig som inte satt ner foten för länge sedan. Att få honom att ändra sig, nu när du så lång tid invaggat honom att hans beteende är helt OK så lär han inte ändra på sig.

Det kan också vara så att din man märker att du sitter och signalerar att du är tyst och tråkig. Tänk om han gjorde samma sak, då skulle värdparet börja gäspa och titta på klockan och garanterat aldrig mer bjuda in er.
Att pracka på värdparet och de andra gästerna att man haft tunga perioder i sitt liv, är verkligen ingenting som någon vill veta någonting av eller bett om. Man behöver inte prata om det, det räcker att kroppspråket signalerar om det. Vänner skall man vårda ömt annars lär man få sitta ensam hemma i sin kammare och sura.

Har ni för övrigt ett bra liv och 2 små barn så är det nog enklast att stå ut med irritationerna. Ingen är perfekt.
Svara
Användare

Svar: Svar: Jag och min man kan inte umgås tillsammans med andra!

Har du irriterat dig över detta i 20 år och fortfarande inte löst problemet så anser jag att felet ligger hos dig som inte satt ner foten för länge sedan. Att få honom att ändra sig, nu när du så lång tid invaggat honom att hans beteende är helt OK så lär han inte ändra på sig.

Det kan också vara så att din man märker att du sitter och signalerar att du är tyst och tråkig. Tänk om han gjorde samma sak, då skulle värdparet börja gäspa och titta på klockan och garanterat aldrig mer bjuda in er.
Att pracka på värdparet och de andra gästerna att man haft tunga perioder i sitt liv, är verkligen ingenting som någon vill veta någonting av eller bett om. Man behöver inte prata om det, det räcker att kroppspråket signalerar om det. Vänner skall man vårda ömt annars lär man få sitta ensam hemma i sin kammare och sura.

Har ni för övrigt ett bra liv och 2 små barn så är det nog enklast att stå ut med irritationerna. Ingen är perfekt.
Det har inte varit ett problem i 20 år. Jag har ganska omedvetet hittat sätt att slippa undan det här. Vi har båda alltid lagt stor vikt vid att ha våra egna intressen, och inte varit sådana som gjort allt tillsammans. Det enda jag har känt är att jag inte tyckt om att umgås i hans bekantskapskrets, men har stått ut så bra jag har kunnat, och inte direkt analyserat varför det har känts så här. (Idiotiskt ja, jag vet, men det är ju lätt att säga i efterhand.) Problemet uppstod för ett par år sedan när jag förlorade en stor del av mitt umgänge pga flytt och en del annat, och samtidigt började analysera mig själv lite mer.
Svara
Användare

Svar: Svar: Jag och min man kan inte umgås tillsammans med andra!

Jag tror att du behöver klargöra för din man att du känner att han "tar över" lite när ni umgås med andra. Det är förstås omedvetet från hans sida, men är det klart för honom varför, kan du få en chans att ta små steg framåt om han backar. Han stöttar dig förhoppningsvis, han borde också sträva efter ett gemensamt, avslappnat umgänge med andra. Men då måste han verkligen förstå att det är ett problem för dig, och stödja dig genom att själv träda tillbaks lite.
Jag tror vidare att du behöver gå in för det här, som ett projekt som du ska ro iland. Ta små, små steg utanför din comfort zone och börja med att bjuda in dina vänner, några i taget och koncentrera dig på att vara öppen och intresserad.
Om din man då har backat och inte tar så mycket plats, kan du få möjlighet att prata.
Lycka till!
/ Jempa
Tack för ditt svar! Det är ju trevligt att faktiskt få lite riktiga tips. :) Jag har pratat med min man om det här och det är något vi jobbar på tillsammans. I mina värsta stunder känns det bara som att jag aldrig kommer kunna lösa det här och då kommer förstås tankarna om man ens kan leva tillsammans... :/ Men projekt gillar ju jag, så det kanske är rätt inställning att ha. Tack för tips.
Svara
Användare

Svar: Svar: Svar: Jag och min man kan inte umgås tillsammans med andra!

Har du irriterat dig över detta i 20 år och fortfarande inte löst problemet så anser jag att felet ligger hos dig som inte satt ner foten för länge sedan. Att få honom att ändra sig, nu när du så lång tid invaggat honom att hans beteende är helt OK så lär han inte ändra på sig.

Det kan också vara så att din man märker att du sitter och signalerar att du är tyst och tråkig. Tänk om han gjorde samma sak, då skulle värdparet börja gäspa och titta på klockan och garanterat aldrig mer bjuda in er.
Att pracka på värdparet och de andra gästerna att man haft tunga perioder i sitt liv, är verkligen ingenting som någon vill veta någonting av eller bett om. Man behöver inte prata om det, det räcker att kroppspråket signalerar om det. Vänner skall man vårda ömt annars lär man få sitta ensam hemma i sin kammare och sura.

Har ni för övrigt ett bra liv och 2 små barn så är det nog enklast att stå ut med irritationerna. Ingen är perfekt.
Det har inte varit ett problem i 20 år. Jag har ganska omedvetet hittat sätt att slippa undan det här. Vi har båda alltid lagt stor vikt vid att ha våra egna intressen, och inte varit sådana som gjort allt tillsammans. Det enda jag har känt är att jag inte tyckt om att umgås i hans bekantskapskrets, men har stått ut så bra jag har kunnat, och inte direkt analyserat varför det har känts så här. (Idiotiskt ja, jag vet, men det är ju lätt att säga i efterhand.) Problemet uppstod för ett par år sedan när jag förlorade en stor del av mitt umgänge pga flytt och en del annat, och samtidigt började analysera mig själv lite mer.
Forumet är till för att vi skall kunna diskutera med varandra och få andras synpunkter på problemen som kanske löser upp knutarna i sin egen relation. Hoppas det går bra.
Svara
 

 

cron