Användare

Mytoman

Hej
Jag är en kvinna på 40+, har familj, två barn. Jag lider och har lidit av psykiskt ohälsa av och till (pga en rad olika problem sedan länge), men på något sätt har jag lyckats "överleva" detta. Problemen blev "värre" ju bättre det gick för mig, och då upptäckte jag vad som hade gått snett. Jag upptäckte att jag starkt ogillade mig själv, och att jag ständigt "bättrade på" mitt värde genom en rad olika lögner, stora och små, om precis allt möjligt. Jag ljög, sedan shoppade jag, och ljög igen... Jag var aldrig glad över något. Jag började googla och insåg att jag hade (har) ett sjukligt beteende med att helt enkelt vara mytoman, och kanske även en missbrukare (shopping). Jag har, genom några tidigare anteckningar jag gjort här och var, haft avsikt att ändra på detta, och lovat hederligt och innerligt att sluta med lögnerna men det har bara blivit värre! Jag är så sjukt trött på mig själv och har haft ganska mörka tankar på att avsluta mitt liv just pga mitt kontroll. Den jag är på riktigt är en snäll och omtänksam person, duger utmärkt som jag är, men jag förstör för mig själv och alla andra genom mina lögner! Jag håller på att fördärva allt värdefullt jag har, det enda värdefulla och samma jag har, min familj!

Resultatet i dag; jag har noll vänner, ingen jag kan vara uppriktig med, jag gör det ständigt svårt för mig själv och är inte längre trovärdig, jag är aldrig glad, aldrig ärlig eller äkta, sömnsvårigheter, jag isolerar mig mer och mer, och en rad andra strul jag åsamkar mig själv. Till vilken nytta? Absolut inget!! 
Under julhelgen fick jag en "uppenbarelse" av hur allvarligt läget är, oprovocerat, det kom bara upp. Jag insåg att jag ljuger och ljugit om allt, precis allt. Även om hur jag åker hem från jobbet... varför gör man så? Varför ljuger man om en sådan sak? 

Jag har sökt hjälp (och hoppas jag kommer någon vart med detta), jag började på vårdcentralen för en vidareremiss. Jag är ensam, olycklig, trött och jag är inte ute efter att någon tycker synd om mig men söker ändå stöd i detta forum, tips, råd... genom utbyte av ord och/eller erfarenheter från någon i samma sits eller lever med en mytoman. Finns det annat sätt att få hjälp? Kan man ens få hjälp?
Tacksam för svar.
Förtvivlad och desperat.
 Svara
Användare

Svar: Mytoman

Hej,

Du är inte ensam.

Jag vet inte om jag har "rätt" att idenficiera mig med dig, när jag förmodligen har en helt annan diagnos än du. Men jag har en benägenhet att se på det som är lika hos männisor istället för det som är olika, och vi har många likheter. Jag är, liksom du, ofta förtvivlad och desperat. Jag hatar när folk tycker synd om mig, samtidigt som jag har ett oöverstilgligt stort behov av hjälp. Jag längtar enormt mycket efter att kunna dela det jag bär på med någon som är likadan. Jag känner själv att jag är tvungen att ljuga, eller säga halvsanningar, för att andra ska acceptera mig. Det värsta är att det är fördelaktigt att göra så - de gånger jag visar mina mörkaste sidor möts jag visserligen av medlidande men oftast också av avvisning på längre sikt.

Jag skulle kunna skriva tusen sidor om hur mycket jag känner igen mig i både din och många andras beskrivningar här inne. Avvaktar ditt svar innan jag skriver mer.

Jag vill inte säga åt dig att du ska hålla ut, men jag vill understryka igen och igen och igen att du inte är ensam, och jag tänker, att om vi kunde bli fler skulle det vi kämpar med inte behöva vara lika svårt.
Svara
 

 

cron