Användare

Det är svårt att skriva det här, tänk om ingen svarar.

Hej,

det är svårt att skriva det här, tänk om ingen svarar. Eller tänk om någon svarar, vad gör jag då? Ställer det några krav eller förväntningar till mig som jag kanske inte kan leva upp till om att jag måste svara tillbaka på ett bestämt sätt? Tänk om jag svarar fel tillbaka, för avvisande eller för påträngande? Tänk om mitt humör ändrar sig igen, som det ju gör mest hela tiden, och tänk om jag framstår som totalt osammanhängande för andra? Hjälpsökande idag och självständig imorgon. Vem skulle orka ha med en sån person att göra?

Vissa dagar har jag behov av att någon svarar direkt, andra dagar känns det som en börda om någon svarar direkt. Idag har jag ett enormt behov av att någon snabbt tar emot mig, imorgon kanske det är för sent. Det är som att vara ungefär 6 månader gammal utan att kunna göra något åt det (annat än att sktiva om det); jag behöver omedelbar behovstillfredsställelse. Eller vaddå, vem är jag att säga vad jag behöver, det är ju jag som är sjuk och som inte kan värdera situationen realistiskt, fråga psykologerna istället, dom är experter. Ja just det, jag är själv utbildad psykolog, jag borde vara expert, samtidigt är jag sjuk. Hur hänger det ihop? Det gör det eftersom jag inte arbetar som psykolog, för det kan jag inte klara av. Eller jo, det kanske jag skulle kunna, om man kunde arbeta 10 timmar i veckan. Så fungerar inte arbetslivet.

Vad vill jag med det här? Jag är van vid att folk blir irriterade när jag bara drar iväg i det jag skriver eller säger, utan riktning och mål. Författare, politiker, kändisar och så vidare får gärna dra iväg i oväntade riktningar, kanske hade jag också lov att göra det om jag hade högre status än den jag har, men mig kan man bli irriterade på.

Så här kommer mitt mål och min riktning:

JAG ÄR ENSAM och jag vill inte vara det mer. Jag behöver andra människor. "Skaffa några vänner", kanske man tänker. Jag har några vänner, och jag har svårt för att skaffa nya vänner, liksom dom flesta människor vid något tillfälle i livet inte träaffar särskilt många fler mer. Jag saknar människor som är som jag. Och hur är jag? Jag är inte säker på att jag vet det än, för det är först nu som jag har börjat spegla mig i andra. Jag behöver människor att spegla mig i, det är därför jag skriver det här. Jag hoppas någon svarar, och jag hoppas jag klarar att svara tillbaka till någon eller några, inte bara en gång, men över en längre tid.
 Svara
Användare

Svar: Det är svårt att skriva det här, tänk om ingen svarar.

Du är inte ensam. Just det där att vilja ha vänner, att söka kontakt och ha flera potentiella polare på gång för att allt sedan ska rinna ut i sanden när man börjar må dåligt igen. Ingen orkar med en när man inte har kontinuiteten. Och det är så förbaskat svårt att vara ensam, för det känns som att ingen VILL umgås med en. Trots att man tycker man är en superbra person (ibland). Men när man har dåligt mående och är instabil i humöret är det svårt att bygga upp en långvarig kontakt - lägg på lite social fobi så får du ännu mindre möjlighet.
Mitt tips - skaffa en katt. Så får man sällskap av i alla fall en annan varelse - människor är ibland överskattat. Vi måste åtminstone tro det för att inte falla ner i avgrunden.
Du är inte ensam om att vara ensam. Inte för att det löser något, men det kanske känns lite bättre?
Svara
 

 

cron