Användare

Medberoende barn som växt upp, men aldrig kände när det kändes.

Det röda huset med de vita knutarna och den fina trädgården. Vackert utanpå, men så spräckligt inuti.

Kan minnas det tydligt första gången då jag var 12 år, känslan av att inte veta om min mamma var vid liv. För det var sportlov och jag fick följa med en annan familj till någon skidort. Långt bort ifrån vår hemstad. Hade sån oro i hela kroppen och det var så tungt att andas. Inget telefonsamtal gick fram och jag visste att hon var ensam. Under den tiden hade hon självmedicinerat alkohol under en tid och påtalat sin längtan till döden.
Jag vågade till sist öppna mig för mamman i familjen jag var med. För jag var så fruktansvärt rädd. Hon i sin tur fick en familjevän att åka hem till huset. Hon levde, men var i väldigt dåligt skick.

Det tog liksom aldrig slut därefter. Hon var deprimerad och lade orden. Alkoholen fortsatte hon konsumera, pappa försvann från allt ansvar och jag var ensam med henne.
Fick ångest då helgen närmade sig samtidigt som hon såg fram emot att få börja. Hon brukade vara "magsjuk" några dagar in på nästkommande vecka, kanske för att förkorta längtan efter att kunna börja nästa helg igen. Ibland kunde det vara som om hon ryckte upp sig och låtsades som det aldrig hade hänt.

Det är för många gånger som jag skakat om henne, i försök att få kontakt. Ibland var jag så rädd om skakningarna skulle skada henne. Tillsist kunde man se henne sakta öppna något öga, men blicken var någon annanstans.

"Du berättar väl inte för någon hur vi har det"
Det fanns ingen plats för mig att sätta ord på någonting. Jag fick inte och någonstans så bar jag det där ansvaret som jag tror att många av er kan relatera till. Vem som egentligen var barn och vem som var vuxen i denna situation var för mig så oklar.

Jag har upplevt att allting skett utanför mig. Har varit i KBT behandling ett antal gånger, utvecklats och fått verktyg. Lärt mig att prata om det, även att det fortfarande blir så tungt och sorgligt. Gråten ligger i halsen, ögonen rinner men den riktiga gråten kommer aldrig riktigt ut.

Det jag har problematik med idag är det som någonstans ligger lagrat inom mig. Så fort jag får oroskänslor eller känner mig nere ger det mig ångest, då flyr jag alltid från de känslorna. När jag låter mig känna så blir jag så rädd för jag märker att det mörka lätt spiller över det ljusa, det som är bra i mitt liv idag och det som är bra ifrågasätts alltid. Som om man på något sätt inte tror sig förtjäna det.

Har accepterat min historia, men inte alla känslor kring det. För jag vågar inte låta mig känna de. För tre år sedan försökte hon ta livet av sig igen, då åkte jag från den stad jag bodde i för att vara nära henne. Ansåg mig vara bäst lämpad i min familj, men det triggade så mycket gammalt inom mig.

Hon är på en bättre plats idag, men vår relation känns väldigt ansträngd och hon förstod aldrig hur mycket det påverkade alla runt henne. Vi kan ha det väldigt roligt ihop, jagar skratten för att känna oss avslappnade. Någonstans ligger ändå tyngden där bakom.

Om du kan relatera till detta på något sätt, så är dina ord så värdefulla. Hur har du lärt dig hantera?
Vet att det finns många alternativa behandligsmetoder, vilka har hjälpt dig?
 Svara