Välfungerande och bipolär

Ofta hör vi om den negativa sidan av att ha en diagnos, jag tänkte försöka ge en lite mer balanserad bild och kanske ge några av er andra med bipolär sjukdom lite hopp om framtiden. Självklart finns det en stor variation av hur en diagnos uttrycks hos olika personer och hur allvarligt, men här kan ni läsa lite om mina upplevelser.

Jag fick diagnosen Bipolär typ 1 för 7 årsedan. Då blev jag akut inlagd på sjukhus, jag berättar mer om det sen. Jag hade tidigare haft flera depressioner i tonåren och hypomanier (som jag mest upplevde som något trevligt eftersom jag helt enkelt kände mig euforsik, hade mycket energi, inspiration och litet sömnbehov).

Nu har jag en fast anställning inom det yrket jag ville bli (efter 3 års universitetsutbildning), jag har förstahandskontrakt på en lägenhet och ett fungerande förhållande sen 2,5 årsedan och jag har lärt mig att balansera min vardag. Jag spelar ett instrument, sjunger, målar och idrottar. Det jag vill säga med det är att det GÅR, du klarar det! Oavsett hur hopplöst det känns nu så går det definitivt att ha ett välfungerande liv som bipolär och mer där till. En diagnos är inget hinder för att nå dit man vill.

Att vara bipolär kan vara väldigt tufft, men också väldigt häftigt. Det är som rea på skor, du får 2 för priset av 1. Med det bra kommer också det som är mindre bra.

Jag tycker att oron är jobbig. Oron för att gå en i en fas. Jag vet inte när det kommer att ske, inte på vilket sätt (om det blir en hypomani, mani eller depression) eller i vilken grad, jag vet inte heller om jag själv kommer att märka att jag är inne i en fas. Det tycker jag är väldigt jobbigt, eftersom att jag tappar kontrollen och ofta inte har samma omdöme som i "normala" perioder. Det jag är orolig över är att mitt beteende ska gå ut över en kompis- eller kärleksrelation, jobbsituation, ekonomisk situation etc. Men när jag tillslut accepterade att jag hade en diagnos (det tog flera år) så har jag successivt börjat berätta för nära vänner och för min nuvarande partner att jag är bipolär och vad det innebär. De stöttar mig totalt och det var faktiskt inte en så stor grej att berätta som jag trodde i förväg. Så de vet att det kanske finns en anledning om jag börjar agera annorlunda och de vet också när de ska prata med mig om det eller försöka få mig att söka vård.

När jag fick min diagnos blev jag som jag skrev tidigare inlagd akut. Jag hade under en stor del av våren varit hypomanisk (utan att jag förstod det). I början av sommaren var jag på ett läger under en vecka. Det var väldigt roligt och jag var uppe mycket större del av dygnet än normalt. Jag hade fantastiskt självförtroende, det kändes som att jag ägde världen och jag var väldigt social. Samtidigt kände jag mig illa till mods. Jag hade mycket mörka tankar och det kändes som att huvudet rusade. Jag var lättirriterad, men förstod inte att jag själv kanske var ganska jobbig. Jag började växla snabbt mellan att vara euforisk till att vara jätteledsen. Jag promenerade mycket, men tyckte inte att det var konstigt att bäcken pratade, bara att det var jobbigt för att rösterna inte slutade. En vecka senare lades jag in på psykiatrin efter att ha besökt vårdcentralen eftersom att jag trodde att jag var gravid i nionde månaden, fast jag hade platt mage och inte ens haft sex. Jag var också ganska övertygad om att det skulle komma en jätteallvarlig naturkatastrof.

Mediciner var inte lätt. Jag fick väldigt mycket medicin för att bromsa episoden jag nyss berättade om och de hade väldigt många biverkningar. Det var väldigt tungt under det året då jag successivt trappade ner medicinerna. Tanken var att jag skulle fortsätta med litium preventivt, men det fungerade inte för mig. Just nu är jag medicinfri (vilket jag fortfarande inte vet om det är bra eller dåligt), men jag är uppmärksam på mitt eget mående och har personer runt omkring mig som också är det. Jag har inga andra vänner som är bipolära (vad jag vet) och det är något jag kan sakna eftersom att det är svårt att få andra att förstå hur det faktiskt är att ha den här diagnosen.

Oj, oj vad långt inlägget blev. Bäst att jag avslutar. Men kontentan blir: Det kan vara jättetungt att vara bipolär, men det finns också många fördelar och sålänge du omger dig med bra människor och håller reda på vad du vill så kan du komma långt. Och var inte rädd att prata med en kompis, någon på ett sånt här forum eller egentligen vem som helst du känner förtroende för om du mår dåligt. Ofta kan andra hjälpa dig att lösa en situation när du själv inte ser någon utväg.
 Svara