Användare

Svar: Sambo med man med borderline

Hej Tresekunder!
Tack för dina ord.
Din situation låter oerhört svår. Att du nyss blivit fri från egna problem och sen handskas med detta måste vara tungt.
Själv har jag lyckats utveckla en "stänga av teknik", jag stänger helt enkelt av vad jag känner och tänker när han har sina utbrott/sammanbrott. Jag blir helt tom och kall inuti, vare sig han gråter hejdlöst eller skriker vansinnigt så tänker jag på annat. Han når mig inte inuti huvudet, där är jag fri.
Vi kom nyss hem från en två veckors katastrofal semester där han slängde ut mig från hotellet efter en vecka. Jag flyttade då helt sonika in hos mitt ex och hans fru som bor på samma semesterort och bodde resten av tiden där. Jag fick min sambo att skriva på ett kontrakt att han inte skulle dricka eller ta tabletter resterande delen av semestern och vi umgicks därefter på dagarna på stranden.
Ja umgicks och umgicks, han grät och jag läste, kall som en fisk.
Nu står vi inför en renovering och ev husförsäljning för att försöka vara särbos. Hur vi ska ta oss igenom den här tiden förstår jag inte. Han är helt utom sig och håller knappt samman, det finns inget jag kan göra för att få honom att må bättre. Själv har jag som sagt stängt av känslocentrat...
Pratar gärna mer med dig, kram
 Svara
Användare

Svar: Sambo med man med borderline

Hej, det låter som min historia med en kille jag just brutit med efter endast 2 månader!! Jag har varit intresserad av honom länge igentligen men har undvikit att träffa honom fast att han insisterat. Jag har kännt på mig någonstans att vi kommer bli stormförälskade om vi släppte loss men även bli ett svårt kapitel om vi inleder ett förhållande.

En dag gick jag med på att ses och det vart precis som jag förväntade... galen kärlek uppstod och jag kunde inte hindra mig. Det var omöjligt. Det var en man med hela känsloregistret öppet, han gav mig all närhet jag önskat i mitt liv, vi funkar väldigt bra personkemi-mässigt osv. Men ganska snart märkte jag att han blev fruktansvärt svartsjuk. Jag försökte prata ut med honom varje dag om hans påståenden men detta gick mig väldigt snart på nerverna. Ganska snart blev bråken fler och fler. Det blev hetsigt med förnedrande kommentarer från honom och han tyckte jag var känslokall och undvikande. Han trodde aldrig på att jag älskade eller älskar honom. Han tror att jag lekt med honom från första början.

Jag har aldrig gett så mycket kärlek till någon som han, jag älskar ju honom, men han kan inte ta imot min kärlek då han förnekar den, han tror jag döljer saker och har hemligheter. Detta får jag höra varje dag.

Om jag inte svarar på hans sms inom ca 5 minuter så börjar anklagelserna igen och igen och igen. Varje dag samma historia. Han säger att jag har andra, ligger runt, chattar med killar osv.

Jag kunde tillslut ( bara efter 2 månaders relation ) knappt jobba. Jag blev fruktansvärt trött och omotiverad. Min energi gick åt att förklara för honom att inget är fel eller har ändrats mellan oss.

Varje gång jag träffade en vän, hade middag hos någon kompis eller träffade mamma så blev det massor med drama. Att jag var ego, inte seriös med honom, alla andra går före han o mig etc.

En dag blev droppen, jag hade slut på energi, han hade väckt mig tidigt på morgonen med anklagelsen om att jag kollat in på Facebook. För honom är FB synonymt med otrohet. Vi hade världens bråk på telefon under min arbetstid, han hotade med saker osv. Jag kände mig tvungen att göra slut i ren självbevarelsedrift.

Nu har några dagar gått och det är svårare än någonsin. Han har smsat, mailat och ringt miljarder gånger. Jag älskar ju honom så starkt men jag vet inte hur man klarar av ett sådant förhållande? Han vägrar se en psykolog själv - han vill göra det tillsammans med mig endast.

Jag är rädd för hans utbrott. Nu är jag fruktansvärt ledsen att det blev så här. Han vill ha mig tillbaka. Skickat blommor och brev. Det känns bara så konstigt. Han har diagnos ADHD och litegrann av autism, han har gått i särskola - vet ej varför, men själv tycker jag att borderline-symptomen är klockrena på honom... han har vägrat visa mig sin journal ( han bor på ett gruppboende att tillägga ). Man bor väl inte på ett gruppboende med endast ADHD o lite autism??

Jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor. Jag älskar honom som sagt trots allt.
Svara
Användare

Svar: sambo med man med borderline

Hej!
Jag har varit tillsammans med min nuvarande sambo i snart exakt ett år. Han är på pricken likadan som ni berättar..sjukligt avundsjuk.. I ena stunden kan man vara hans älskade tjej som han ser sig själv skaffa barn med och spendera resten av sitt liv med.. I andra är man en äcklig jävla fi**a eller vad än han väljer för kränkande ord..dom här utbrotten kan börja pga flera olika saker. Hur jag nämner ett problem.. om jag inte informerar och uppdaterar på rätt sätt... Han har speciellt ett problem när jag Skulle råka avbryta honom. Gud nåde om jag med hans ord "knu**ar hans ord mitt i en mening" för att jag "inte kan hålla min käft"..jag ska visa respekt hit och dit men han kan bete sig på nästan vilket sätt som helst.

Han tror ofta att jag har intresse eller pratar med någon annan. Jag kan inte ens träffa familjemedlemmar om det är så att andra män är med i sällskapet ..för då blir det också ett jäval liv.
Jag har förlåtit otrohet. Och fysiskt samt verbalt våld.. men pga allt detta har min familj tagit distans och jag känner mig verkigen ensam i värleden när skit händer.
Mina Vänner säger att dom förstår men tycker jag borde gå vidare för att de säger jag förtjänar tusen gånger bättre.
Min familj hatar blotta tanken av att jag är tillsammans med en man som har lagt handen på mig.

Ett utav våra senaste bråk stack jag återigen hemifrån men han följde efter till min väninnas lägenhet. Där han slet ut mig ur hennes bil och drog ut alla mina saker ur bilen.. polisen blev inblandad och hans pappa med. Jag älskar hans familj men även när de efter detta bråk bad mig vända mig till dem istället för vänner om min sambo började spåra ur igen så hjälpte det inte. Jag fick bara se mer våld och nu mellan han och hans pappa. Så jag antar att våldsamheter och ilskan ligger i familjen..

Jag skriver inget för att hänga ut honom..jag älskar honom något så otroligt. Men det känns som att jag lever med tvåolika människor fast i samma kropp..jag är en otroligt trogen tjej..otrohet är något jag verkligen inte kan tolerera. Men han har gjort allt mot mig... och det värsta är att jag inte kan släppa honom. Jag ser potential i honom..i vårat förhållande, när den där mörka passageraren inte finns där.. Jag älskar en man med hela min själ..men jag tror att han bara kan älska mig med en liten del av sin..för han har ingen kontroll över resterande...
Det finns så mycket mer att tillägga men jag mår dåligt över att jag ens skriver det här.
Jag ser honom som en sjuk människa.. Och jag vill att han ska må bra.. ingen mår bra av att vara arg.. Han kommer sitta själv islutändan... för jag tror inte någon människa skulle orka spender hela sitt liv åt att gå runt på äggskal för att inte orsaka en tornado av ilska och vrede endast riktat på en själv. Vare sig man är bland folk eller inte...
Han har gått på ett möte på ett kriscentrum där han berättade om hur han har varit på mig..osv.men han har inte gått tillbaka ännu..men när jag ser att det finns folk här som faktiskt går igenom processen att få hjälp men fortfarande efter år är det samma beteende...jag känner att hoppet försvinner...men jag vill inte tro att det är så här han måste vara...när han har en sån underbar sida också....jag känner att jag vill slita ifrån honom från den där hemska sidan..jag vill...rädda honom? För han kan vara helt sönder efter vi bråkat eller när han har slagit till mig..han gråter och säger att han tappar kontrollen...jag vill bara att min kärlek ska kunna känna ro...det här känns så jävligt...
Svara
Användare

Svar: Artikel: Anhörig

hej!
jag vill ha tips och råd från andra anhöriga,
Jag fick som gravid diagnosen borderline och har precis påbörjat dbt, är 30 år och har världens finaste pojkvän. han gör allt för mig och står ut med allt, även när han själv inte orkar.
om jag är en bergochdalbana när jag inte är gravid så går det inte att diskutera om vad jag är nu med alla dessa hormoner. jag är ett vrak, ett kaos och allt där till.
vi har många väldigt hetsiga bråk då jag har en tendens att ta allting så långt ja bara kan.
säger som de flesta med borderline att man har svårt att kontrollera det, en dålig ursäkt kanske för er som inte vet hur de känns. men går inte o förklara bättre.
jag stänger av ,blandat med panikångestattacker och är så elak så jag inte förtjänar skit. jag gör slut om o om igen och det tär såklart på honom och våran relation och tillit men jag känner mig inte förstådd och att han hackar på mig och skyller på att han triggar igång mina dåliga sidor genom att ifrågasätta och stänga in mig i ett hörn. där får jag panik och där spricker också mina vredesutbrott som kan vara från 1 h till ett dygn.

VAD kan säga till honom som får honom att förstå min situation ? jag vill såklart inte bete mig såhär och får ångest varje gång, finns de nån här som har haft en flickvän/pojkvän med borderline som har förklarat detta på ett "vettigt" sätt och hur kommer man ifrån dessa jävla bråk?
Svara
Användare

Svar: Artikel: Bordelline eller inte?

-
Senast redigerad av 3 Micke-5784, redigerad totalt 12 gång.
Svara
Användare

Svar: Artikel: Anhörig

Helt sjukt, men inte förvånad. Ni som hänger kvar i förhållandet/relationen är hela orsaken. Flera tusen förhållanden spricker varje dag på grund av olika saker. Var och en har rätt att leva sitt eget liv utan att ta hänsyn till andra.
Dra, eller sluta upp att gnälla. Ingen har tvingat er att stanna. Livet är kort.
Svara
 

 

cron