nella
Gäst

trodde den var borta

jag är 14 snart 15. jag har varit deppig i 2 år men jag var rädd för mina känslor. så jag sa inget till någon. jag skar mig och tänkte på att dö men jag trodde att alla hade såna känslor. jag skämdes för att jag gick hem och grät. jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har gråtit på skoltoan och hur många skär sår jag har på min arm. när jag började i åttan gick jag verkligen in i en depression. jag försökte ta självmord på min födelsedag men jag dog inte. jag tog tillslut tag i mina känslor och självdiagnoserade mig för deprimerad (jag tog testet på den här sidan och jag fick "måttlig deprimerad" ). sen träffa jag min kille och allt började sakta bli bättre. tillslut var jag inte ledsen som jag var förut. jag mådde tusen gånger bättre. men nu dem senaste veckorna har den kommit tillbaka. mer grovare den här gången. har inte sagt något till mina föräldrar. för mig är depression som en tung väska man ska bära på hela tiden eller en människa som alltid ska trycka ner dig så fort man kollar i spegeln eller går på gatan. jag känner mig så tom och genomskinlig. som ett tomt glas. min kille är ledsen över att han inte kan hjälpa mig mer. jag önska att jag inte hade någon kontakt med någon så jag skulle kunna ta självmord utan skuldkänslor.
 Svara
Användare

Svar: Vill bara att någon ska fatta

"Trots" att jag bara är 14 så förstår jag precis. Jag är själv värdigt mogen för min ålder och kan därför känna mig väldigt ensam. Jag är ju lixom inte "kompis" med någon äldre än typ mina klasskompisar. Jag går hos kuratorn och det har hjälpt mycket faktist... I skolan är jag ändå ganska poppis och alla tror att jag mår så himla bra men det gör jag inte alls! Så fort jag säger att jag mår dåligt så tror alla att man skämtar. Så himla fel.
Svara
MarieS
Gäst

Hjälp?

Ser här att några ungdomar skrivit och bett om hjälp, hoppas att ni har fått någon hjälp eller kontakt. Blir bekymrad när det är så många som mår dåligt i vårt samhälle. //Marie
Svara
 

 

cron