Artikel: Anhörig

"Att vara anhörig till någon som missbrukar kan vara som att åka en berg- och dalbana med bra och dåliga stunder." Läs hela artikeln
 Svara
Charlotte
Gäst

Anhörig.
Hej de är så att min mamma är alkolist hon har försökt att få hjälp tidigare på Aa och andra ställen men har ej hjälpt. Nu har jag pratat med henne och hon vill inte ha hjälp finns de någonstans där man kan lägga in henne fast att hon inte vill?
Svara
Malvina
Gäst

Hjälp mig - jag står inte ut mer!

Nu var det dags igen - sprit på fredag och lördag, dvs söndagen blir jobbig. \"Det är lugnt, jag tar bara denna ölen sen räcker det, du behöver inte låsa in alkoholen- jag har koll!\" Jo visst, säkert, det hela urartar direkt. Ligger å sover å äcklar oss andra.

Måndag morgon,jo han är sjuk skriver han till sin chef... Till mig, jag är hemma måndag och tisdag...nu är det lördag igen å det har nu gått en vecka! Dottern (6år) har fått vara mer på fritids i veckan,var jag hellre ser att hon är än hemma med maken... Sonen (9år) som inte går på fritids kommer hem varje dag och ser sin far... Känns inte kul som mor att låta barnen genomlida detta! Men vad ska jag göra?! Jag har försökt låsa in sprit mm men av någon anledning har han en nyckel.

Låste ut honom på yttertrappan i veckan å bad om ett svar angående vad han druckit under em och vart han fått tag i det? Han vägrade (visste inte om nyckeln) att svara under em och vart han fått tag i det? Han vägrade (visste inte om nyckeln) att svara å slog till slut näven i glaset bredvid dörren... Trodde jag skulle tycka synd om fanskapet då blodet rann...

Han hade på morgonen varit pigg och lovat att fixa med ungarna på kvällen (jag skulle iväg). Blev så jävla arg å besviken.
De sista dagarna bryr jag mig inte längre, äcklas, och vill inte leva så här. Varken jag eller barnen bryr oss längre, vi ser honom mest som ett störande moment i vår tillvaro, vi klarar oss fint utan honom.
Idag så såg jag att vår säng är nedspydd och bäddmadrass helt sölig- trevligt! Under sängen ligger det tomma sprit och ölflaskor! Både under vår säng och under gästsängen i källaren! Försöker att inte prata mer än nödvändigt om honom med barnen, men sonen suckar å skäms ögonen ur sig! Skäms å vill inte ta hem kompisar. Jag försöker hitta på saker för att lindra lite!

Vet inte vad jag ska göra - på måndag har han varit hemma en vecka! Chef, kompisar mm undrar?! Jag vill inte längre- orkar varken ta upp spillrorna eller att ljuga länge till!

FYI- detta är inte första gången, men då har vi/jag lyckats få det att vända genom att ställa ultimatum å låsa in allt. Under perioderna mellan ska det aldrig diskuteras, alla diskussioner ska hela tiden fokuseras kring mig å mina fel å brister! Mycket skit kastas på mig å saker jag gjort fel (å det kan vara saker jag gjorde fel innan vi ens träffades- typ 20 år sedan!) vi har varit ihop sedan 20-års åldern å är nu i 40-års åldern. Har två barn (är 7 år och10 år i år).

- VAD FAN SKA JAG TA MIG TILL??? Hjälp!!!
Svara
Becka
Gäst

Hur gör jag?

Jag är 20 år och min pappa har druckit så länge jag kan minnas. För det mesta så dricker han då han är ledig. Det kan hända att han dricker lite även när han jobbar. Jag börjar bli trött på hans beteende och jag vill göra/säga något, men jag vet inte hur jag ska göra. Jag är rädd för att prata med honom om det. Jag hittar aldrig ett bra tillfälle eller mod eller vad jag ska säga. Vad kan jag göra? Är att prata med honom direkt det enda som funkar? Eller kan man på något försiktigt sätt visa att han måste sluta?
Svara
Surgubben
Gäst

Hon dricker ihjäl vårt förhållande!

Min fru, mamma till våra, är alkoholist! Troligen var hon det redan när vi möttes för 12 år sedan. Men hon höll det under kontroll... Jag fattade inte, idag förstår jag inte hur jag kunde missa varningssignalerna. Förstår inte att jag inte såg sambandet, allt ljugande. När jag tittar tillbaka blir jag så less, förstår inte hur jag står ut. Men vet att det är barnen som gör att jag uthärdar. Och att hon, nykter är underbar. Och nykter är hon, dagtid... På jobbet. Men jag kan inte gå ut ur huset 15 minuter på kvällen utan att ögonen är blanka, tänderna vinfläckade och talet vinflummigt. Jag skäms, inför barnen. Inför mig själv. Varför har vi det så här? Barnen börjar märka det. Hur länge skall jag låta det fortgå innan vi bryter? Förut skyllde jag på att jag inte ville skada barnen med separation. Nu är vi där att jag vet inte om det skadar barnen mest att vi är ett par eller ej. Inte så att vi bråkar. Jag orkar inte, finns inget att bråka om. Innerst inne vet jag att hon kommer aldrig att ändra sig, aldrig att välja mig, oss, barnen före det jävla vinet. Vinet som alltid finns närvarande. Det finns inte en dag på året som det inte finns vin gömt i huset att ta till när jag går ut, är med ungarna på fotbollsträning eller vad som helst. Jag orkar inte, jag orkar fan inte mer. Men det enda som betyder något är vilket som är smidigast för barnen. De älskar sin mor, än så länge. Jag vet knappt om jag älskar längre. Men om jag gör det känns det som om kärleken är på väg att drunkna i vinet. Hur länge skall man hålla ut. Är det själviskt att stå ut för att vi ekonomiskt har nytta av varandra? Jag har ställt upp, och hört såååå många gånger att det var sista glaset. Sett antabus komma och gå. Sett andra läkemedel för att dämpa suget göra detsamma. Men hon VILL ju dricka vin så det funkar aldrig. Kommer aldrig att göra det! Jag orkar snart inte mer av den här skiten... Och varför skall hon ge mig dåligt samvete för att hon vill dricka? Att jag hellre går och sätter mig med tv eller läser, eller vad som helst för att slippa ha med en alkis som ljuger mig rakt upp i ansiktet att göra!!!
Svara
Användare

Svar: Hon dricker ihjäl vårt förhållande!

[i
:(
[/img]
Min fru, mamma till våra, är alkoholist! Troligen var hon det redan när vi möttes för 12 år sedan. Men hon höll det under kontroll... Jag fattade inte, idag förstår jag inte hur jag kunde missa varningssignalerna. Förstår inte att jag inte såg sambandet, allt ljugande. När jag tittar tillbaka blir jag så less, förstår inte hur jag står ut. Men vet att det är barnen som gör att jag uthärdar. Och att hon, nykter är underbar. Och nykter är hon, dagtid... På jobbet. Men jag kan inte gå ut ur huset 15 minuter på kvällen utan att ögonen är blanka, tänderna vinfläckade och talet vinflummigt. Jag skäms, inför barnen. Inför mig själv. Varför har vi det så här? Barnen börjar märka det. Hur länge skall jag låta det fortgå innan vi bryter? Förut skyllde jag på att jag inte ville skada barnen med separation. Nu är vi där att jag vet inte om det skadar barnen mest att vi är ett par eller ej. Inte så att vi bråkar. Jag orkar inte, finns inget att bråka om. Innerst inne vet jag att hon kommer aldrig att ändra sig, aldrig att välja mig, oss, barnen före det jävla vinet. Vinet som alltid finns närvarande. Det finns inte en dag på året som det inte finns vin gömt i huset att ta till när jag går ut, är med ungarna på fotbollsträning eller vad som helst. Jag orkar inte, jag orkar fan inte mer. Men det enda som betyder något är vilket som är smidigast för barnen. De älskar sin mor, än så länge. Jag vet knappt om jag älskar längre. Men om jag gör det känns det som om kärleken är på väg att drunkna i vinet. Hur länge skall man hålla ut. Är det själviskt att stå ut för att vi ekonomiskt har nytta av varandra? Jag har ställt upp, och hört såååå många gånger att det var sista glaset. Sett antabus komma och gå. Sett andra läkemedel för att dämpa suget göra detsamma. Men hon VILL ju dricka vin så det funkar aldrig. Kommer aldrig att göra det! Jag orkar snart inte mer av den här skiten... Och varför skall hon ge mig dåligt samvete för att hon vill dricka? Att jag hellre går och sätter mig med tv eller läser, eller vad som helst för att slippa ha med en alkis som ljuger mig rakt upp i ansiktet att göra!!!
Svara
Användare

Svar: Svar: Hon dricker ihjäl vårt förhållande!

[i
:(
[/img]
Min fru, mamma till våra, är alkoholist! Troligen var hon det redan när vi möttes för 12 år sedan. Men hon höll det under kontroll... Jag fattade inte, idag förstår jag inte hur jag kunde missa varningssignalerna. Förstår inte att jag inte såg sambandet, allt ljugande. När jag tittar tillbaka blir jag så less, förstår inte hur jag står ut. Men vet att det är barnen som gör att jag uthärdar. Och att hon, nykter är underbar. Och nykter är hon, dagtid... På jobbet. Men jag kan inte gå ut ur huset 15 minuter på kvällen utan att ögonen är blanka, tänderna vinfläckade och talet vinflummigt. Jag skäms, inför barnen. Inför mig själv. Varför har vi det så här? Barnen börjar märka det. Hur länge skall jag låta det fortgå innan vi bryter? Förut skyllde jag på att jag inte ville skada barnen med separation. Nu är vi där att jag vet inte om det skadar barnen mest att vi är ett par eller ej. Inte så att vi bråkar. Jag orkar inte, finns inget att bråka om. Innerst inne vet jag att hon kommer aldrig att ändra sig, aldrig att välja mig, oss, barnen före det jävla vinet. Vinet som alltid finns närvarande. Det finns inte en dag på året som det inte finns vin gömt i huset att ta till när jag går ut, är med ungarna på fotbollsträning eller vad som helst. Jag orkar inte, jag orkar fan inte mer. Men det enda som betyder något är vilket som är smidigast för barnen. De älskar sin mor, än så länge. Jag vet knappt om jag älskar längre. Men om jag gör det känns det som om kärleken är på väg att drunkna i vinet. Hur länge skall man hålla ut. Är det själviskt att stå ut för att vi ekonomiskt har nytta av varandra? Jag har ställt upp, och hört såååå många gånger att det var sista glaset. Sett antabus komma och gå. Sett andra läkemedel för att dämpa suget göra detsamma. Men hon VILL ju dricka vin så det funkar aldrig. Kommer aldrig att göra det! Jag orkar snart inte mer av den här skiten... Och varför skall hon ge mig dåligt samvete för att hon vill dricka? Att jag hellre går och sätter mig med tv eller läser, eller vad som helst för att slippa ha med en alkis som ljuger mig rakt upp i ansiktet att göra!!!
Svara
Användare

Svar: Artikel: Anhörig

Hej jag har samma problem med min sambo tyvärr men han är över aggressiv o otrevlig mot mig .. Jag är väll kvár i detta påg av ékonomi fast jag lätt skulle klara mig själv om jag bara vågade .. Har du fått hjälp ? Mvh Mia
Svara
 

 

cron