Användare

Relationsproblem p.g. Personlighetsstörning?

Hej!
Min historia är väldig komplex men jag försöker att fatta mig så kort och klart jag kan:
Jag flyttade 4 år sen till Sverige med mit barn för att gifta mig med min svensk man som är över tio äldre än jag. Vi är nu gift 5 år. I början av relationen visade sig min man jätte omtänksam, charmig och pålitlig mot mig. Han skrev otaliga kärleksbrev och brydde sig mycket om mig. Efter kort tid efter vår bröllop förändrade han sig totalt. Innan vi flyttade har vi kommit överens att han ska stötta mig under det första året för att komma in i svensk samhället. Trots detta åkte han redan efter ett halv år utomlands för 2 1/2 år p.g. av arbete. (Jobbet är frivillig utomlands, han har jobb i Sverige). Från början var jag tvungen att sköta allt själv, också den tiden innan han åkte hjälpte han inte för han anså allt springande för ett bra övning att jag lär mig svenska snabbt. Anmälan Skatteverket, skolan för mitt barn, min utbildning, jobb sök, och allt på svenska, inte min modersmål. Speciellt för mitt barn var det jobbig för under sitt första skoltid, inleds en utredning om ADHD, av vilket vi har diagnosen ADHD. Alla möter på skola (och det var många!) BUP, en oduglig tolk, mina egna uppgifter hemma, jobb, allt hanterade jag helt själv. Jag trodde alltid om jag bara anstränga mig blir allt bra, jag sa alla fel hos mig och vågade aldrig säga emot honom. För att jag också har mina fel, är från ett annat kultur och har uppfattningen att man ska som invandrar anpassa sig det nya samhället så gott som möjligt.
Jag bröt ihop och blev allvarlig sjuk. Jag fick depressioner och drack så mycket att jag nästan dog.Trots att socialtjänsten förklarade allt min man och att jag behöver hans stött tänkte han inte att åka hem. Tvärtom, han blev arg att jag lät socialtjänsten ringa honom på jobbet för att det är pinsamt. Som sagt, jag försöker vara så kort det går.--
Jag har återhämtat mig bra genom 12 stegsprogrammet och lever efter det programmet. Men:
Efter 2 1/2 kommer han tillbaka med löfte att inte åka igen. Sen december 2015 är han bort igen och stannar 2 år. Visst kommer han mellanåt hem på semester. Men då är han ändå inte hem med mig och mitt barn utan utöver alla sina hobbys eller är på stugan. För att jag måste se till att komma i arbetslivet (nu kan jag hyfsat svenska) kan jag inte ta hänsyn på när jag ska jobba. Men om jag jobbar under hans tid hemma är han arg för att jag jobbar. Vill säga kort sagt, jag ser honom inom 2 veckor semester kanske 3-4 dagar max. Allt är viktigare inget håller honom hemma trots att jag alltid sköter allt på bästa sätt. Säger jag nåt blir han irriterad och arg. Säger jag inget och gör som han vill är allt bra. T.ex. de här semester: han kommer hem kort innan jul, stannar två dagar, åker på stugan (trots att jag fyllde år), och stanna där till en dag innan han åker tillbaka. Jag är hemma p.g. av jobb. Kan han inte på stugan för någon anledning då är han upptagen med sina hobbys. Ekonomisk är jag helt beroende av honom. En vecka innan vigseln ville han att jag underskriver en papper som säger att jag inte har rättigheter på stugan (som är grymt stort) om vi skilja oss. Jag var förvånad över sånt men han sa att hans ex fru är bekymrad att jag kräver delar för de har köpt huset tillsammans. Jag ville ju inte ha sin stugan och ingen gräl med sin exfru. Dessutom hade jag ingen val, jag var ju redan i Sverige och fram för allt; jag älskar honom och trodde honom trots att jag inte har förstått texten. Senare, när mitt svenska var bättre, har jag förstått att det var en äktenskapsförord som säger att allt som är hans, ska blir hans skylla vi skiljas eller skulle han dö. Jag har inte gift mig med honom p.g. av hans pengar. Inte lämnad mitt land, mitt familje plus min dotter (som är fortfarande besviken) för att kunna ha en stugan. Men saken är att han tar just stugan som anledning att åka iväg igen. För att annars räcker pengar inte för denna lyx (han betalade ut sin ex efter sin första utomlands vistelse) för att jag har ju ingen jobb. Förresten tänker han inte att föra om äktenskapsförord för han vill inte att någon av min familj skulle i fall jag avlider ha rättigheter?? Jag förstår mig tyvär inte på rättsliga frågor. Men anstränger jag mig för att får jobb, är han arg också för han menar att jag ska vara med honom när han är hemma. På sina villkor så klart. Apropå hus. Efter knappt ett år flyttade vi i ett radhus. Vi bodde först i en mysig trean där jag trivdes jätte bra. Då kommer han plötslig hem en dag och säger att han köpte ett radhus. Jag har inte sett den innan. Med sin ex och sina barn har jag en mycket bra förhållande. Det var sin dotter som sa att hon tror att pappa har Aspergers och exfrun berättar att han alltid beteende sig som han gör. Oempatisk, känslokall, egoistisk, aldrig hemma och alltid upptagen med sig själv. Och just det är vad som belastar mig mest att han inte en dugg bryr sig om mig och vår relation. Jag känner mig "tolererad i hans liv", utnyttjad, oälskad. Han bestämmer allt, till och med var tv n ska står i huset. Det är svart för mig att göra av planer för jag vet aldrig vad han tycker om mina planer. Jag har inga vänner de kontakter jag hade kvar från mitt hemland var jag tvungen att blir av med för han blev svartsjuk. Otadlige gånger försökte jag prata med honom. Men det ör omöjligt. Mest är han ju inte hemma, annars blir han arg eller tyst och går ifrån mig. Tystnaden är största tortyren jag kan snart inte lägre hantera detta. Det värsta är att han är så populärt hos människa där vi bor, en kändis. Alltid glad och vänlig väldig socialkompetent, kan hantera alla slags människor och alla tycker om honom. Hans rykte på jobbet är det bästa man kan ha, ingen skulle tror mig vad jag berättar. Jag skulle till och med inte våga gå på polisen för de är lojala mot honom. Sina barn, sin exfru berätta inget mer sen dess jag har kommit på att något är fel med min man. Jag inte vill fråga de heller för jag känner att de är så klart obekvämt med det. De har aldrig pratad med honom eller i familjen om hur han behandlar de.Tystnad.
Jag har funderar, läst böcker om att han kanske har Aspergers, eller en form av en personlighetsstörning. Men vad hjälpar det? Jag har hittills alltid försökt att förstår hur han fungerar. Jag sköte hans liv hemma och höll upp hans fassad mot omvärlden. Men det gjorde också att jag har anpassad mig så pass starkt på honom att jag mår jätte dålig. Han visar inte det minst intresse att jobba på vår relationen. Fram för allt förstår jag inte hur en människa kan förändra sig så snabbt. Sina kärleksbrev har jag sparat och läser de då och då. Jag kan inte tror att det är samma person. Det gör så himla ont och jag känner mig totalt förtvivlad. Jag är rädd att blir sjuk igen. Jag är ensam jag har ingen som kan hjälpa mig med så mycket. Personer jag känner från AA möter hjälpar mig med att blir nyktert och stanna nyktert men inte med att lösa problemet. Jag vet att jag kan får hjälp på socialtjänsten, Skattverket o.s.v. Men jag har ingen ork längre. Jag sover inte, äter inte och så småningom bryr jag mig inte längre hur det ska sluta. För nu har jag kämpat mig genom allt strul att kunna bosatta mig och mitt barn i Sverige. Att vi kan börja ha ett liv. Kämpat att vara lycklig. Men utan jobb, pengar och främst utan kärlek hur skulle vi då ha ett liv?
 Låst
 

 

cron