Användare

ångest

Hej! Jag fick min första panikattack 1987. Jag har provat på många behandlingsformer under dessa åren. Till slut kom jag till rätt psykolog som förklarade för mig varför jag mår som jag gör. dom sista åren har jag inte kunnat träffa henne eftersom jag inte kan ta mig dit själv. Jag slutade äta antidepressiv medicin för sju år sedan. Behandlingsformer som EMDR symboldrama gjorde det möjligt att sluta med medicinen. för ett och ett halvt år sedan började jag med avslappning för att kunna släppa fram mina undanträngda känslor som har gett mig ångest. Jag har tagit reda på hur man bygger ett barns självkänsla och barns behov under uppväxten. När jag var 6 månader gammal gav min far på mig rent psykiskt flera gånger om dagen i flera år. han slutade inte för än jag var 21 år gammal. idag har jag släppt ut dom flesta känslor som jag aldrig fick släppa ut när jag var liten. Jag har bara rädslan kvar sen är jag fri.
Min fråga till dig är varför det aldrig pratas om att rätt uppfostran i en miljö där det inte finns någon dysfunktionell person gör att vi kommer att växa upp och älska oss själva och göra det som är bra för oss. En uppväxt i en dysfunktionell familj gör oss medberoende och sen kanske vi blir dysfunktionella. Jag har läst boken "vuxna barn till alkoholister". Den förklarar det mesta. Varför vågar ingen prata om det faktum att våra föräldrar avgör hur vi ska må och ha det bra när vi blir vuxna.
Istället för att ge antidepressiva medel till patienter borde man lära dom att släppa ut sina känslor. då försvinner ångesten.

mvh Anders
 Låst
 

 

cron