Användare

Psykisk ohälsa genom livet

Hej! (Långt inlägg men uppskattas om du läser hela <3)

Jag är en tjej på 16 år som hela mitt liv har varit en väldigt orolig, spänd, hämmad och stressad tjej. Jag har alltid velat ha ett extremt kontrollbehov över allt som händer runt omkring mig, njuter t.ex. som mest när jag redan vet vem som åker ut i avsnittet på den serie jag kollar på... Har även sedan väldigt liten ålder haft ångestkänslor. När jag var 12 (2012) började jag få för mig att jag hade ett hjärtfel, kunde t.ex. skrika rakt ut att "nu stannade mitt hjärta" i panik, eller så kände jag stickningar i hjärtat och inbillade mig både det ena och det andra om att något inte stämde med min kropp. Efter att jag berättade detta för mamma som var väldigt svårt för mig hämmad som jag var, så gick vi till doktorn. Innan doktorn byggde jag upp en viss panik, pulsen ökade och jag ville bara fly situationen. Inget var fel med mitt hjärta, men doktorn sa att jag kanske borde träffa en psykolog med tanke på att jag sa till mamma i panik "känn på mitt hjärta hur hårt och snabbt det slår". Men efter det försvann min oro för hjärtat och ett par månader var allt bra.

Men sommaren 2012 hände något, jag fick hjärtklappning (som är normalt bland ungdomar har jag läst). Det var i Grekland och jag kände helt plötsligt hur jäkla snabbt mitt hjärta slog! Det var det mest obehagliga jag var med om i den åldern. Detta fick jag ungefär 4-5 gånger till, det hjälpte ju inte direkt mitt oroande för mitt hjärta... Min senaste hjärtklappning var i åttan, nu börjar jag på gymnasiet.

Efter sommaren 2012 började ett helvete i min hjärna. Tvångstankarna. "Jag ska döda min kusin" , "jag ska knivhugga min hund", "hoppas min kompis dör" mm. Det kunde vara hur grova tankar som helst som jag inte för mitt liv kunde kontrollera. Jag trodde det var något fel på mig, att jag var en hemsk människa som tänkte sådana fruktansvärda tankar! Tvångstankarna kom när som helst, oftast när jag hade tid för att tänka, t.ex. på kvällen eller i badet. Detta utlöste ångest som var väldigt jobbig för mig att hantera. Min panikångest började även ta fart. Jag kände hur pulsen ökade, tryck över bröstet, yrsel osv när jag skulle ha redovisning, vänta på min tur att säga mitt namn i en grupp, eller vänta på min tur att läsa högt, när jag liksom visste att "snart är det jag". Det var/är ett helvete (finns mycket att prata om med min panikångest). Och såhär höll jag på i perioder i flera år, ända tills den dagen, den 26 maj 2015 en kväll hemma.

Mamma hade frågat några gånger hur jag mådde den kvällen, jag sa att det var bra, som jag alltid sa oavsett mående. Men efter ett par timmar kände hur min ångest blev så stark att min puls ökade, började darra och svettas, tryck över bröstet osv, alltså någon form av panikångest. Av ren instinkt reste jag mig och sa att det inte alls var bra och brast ut i gråt. Den kvällen berättade jag allt för min mamma, om mina tvångstankar, min panikångest och vanliga ångest. Vi pratade hur länge som helst, vi kollade på hemsidor om vad allt var och som tur är har jag en väldigt intelligent och förstående mamma som lugnade ner mig.

Efter den kvällen startade en sommar med extrem ångest och tvångstankar i andra former samt tvångshandlingar. Jag fick för mig att jag skulle ta mitt liv eftersom det var det jag var mest rädd för. Det var svårt att kolla ut på balkongen eftersom jag var rädd att min hjärna "skulle göra" så att jag hoppade, även fast det var det sista jag ville. Började även få fruktansvärd ångest för saker jag gjort som inte behövs gå in på, tyckte inte att jag förtjänade en kram av pappa eller mamma för att jag "var så hemsk". Låg inne och grät och sov och mådde så dåligt den sommaren.

Men sedan började jag nian och det släpptes lite med det jag hade problem med under sommaren. Började gå hos en psykolog som jag fortfarande går hos som hjälpte mig och fick mig att må bättre! Tvångstankarna började avta och jag kände att det hjälpte! Under hösten och vintern fungerade allt ganska bra. Det var på vårterminen (2016) som panikångesten och bacillskräcken blev mina största problem.

Jag var så rädd att få tillbaka samma ångest som jag hade haft sommaren innan, så min ångest och stress började visas i en annan form, nämligen bacillskräck som jag fortfarande lider av. Fick extremt svårt för nästan allt: toaletter + allt i badrummet, stolar och bord plus det mesta i skolan, handtag, mina egna lakan, ja you name it, nästan allt, t.om. vad jag gick på med skorna. Har sedan tidigare levt med bacillskräck, kunde t.ex. inte sitta i badkaret när jag var ca 4-7 år, satt på en hink istället. Panikångesten blev också mycket större, började skippa saker som jag genomlidit innan, som redovisningar och roliga saker som uppvisningar med musikalen och dansen. Började helt enkelt begränsa mig.

Pratade mest med min psykolog om min panikångest under vårterminen. Jag började förstå att det var det största problemet och det var även då bacillskräcken avtog lite. Vi syntes inte på ett tag, jag och min psykolog, och under den tiden hände mycket. Jag hade börjat dricka energidrycker av någon anledning, vilket gav mig ångest. Efter min första energidryck fick jag lite ångest, undrade varför men listade ut att det var koffeinet i drycken (TIPS drick inte koffein om du lider av ångest/paniksyndrom). Underlig som jag är tyckte jag att energidrycken var värt konsekvenserna och den senaste gången jag drack en blev konsekvenserna rent av ett helvete.

Det var ca en månad sen (maj 2016), jag hade druckit en energidryck som sagt innan dansen. Efter träningen skulle jag till en fotbollsmatch. Jag kände av ångesten, fast på ett mer intensivt sätt. Hjärtat slog hårt och ganska snabbt. Innan jag gick in på arenan tvekade jag, men gick in. Mötte upp pappa och gick upp för trapporna, och det var där jag kände hur jäkla hårt mitt hjärta slog och hur snabbt, började svettas, darra och känna panik. Ändå gick jag enda upp och satte mig på familjeläktaren på en fullsatt arena... Mardröm för en med panikångest. Jag kände en stark panik och sa bara någon minut senare "jag måste ut härifrån, jag har jättemycket ångest", till pappa. Vi gick ut, och det var där den nästan hittills värsta kvällen i mitt liv startade.

Min puls blev ännu starkare och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Mina tankar gick ungefär såhär "där är en polisbil jag går till den så kan dom köra in mig" , "nu lägger jag mig på marken och skriker", "vad i helvete ska jag göra, jag kommer dö". Jag ringde mamma och hon som vanligt försökte lugna ner mig vilket jag är tacksam för. Men i den stunden var det nästan bara jag som kunde hjälpa mig själv. Men jag var HELT paralyserad och panikslagen så jag grät och var extremt rädd för vad som hände med mig. Pappa hade hämtat en sak uppe på arenan. När han kom ut la mamma på. Jag blev panikslagen och upplevde panikattacker som jag inte kan beskriva med ord hur obehagliga dom var. Jag visste inte vad det var, vad jag skulle ta vägen. Pappa fick hålla om mig och repetera meningen "jag är här, du är trygg med mig, vi går hem nu". Under den promenaden hem kom panikattackerna en antal gånger och jag trodde att jag skulle behöva åka in till psyket. Men under kvällen slutade själva attackerna, men jag var så jäkla rädd och spänd, och framförallt helt förkrossad och utmattad. Tiden efter levde rädslan kvar att det skulle hända igen. Vilket jag fortfarande är.

MITT DAGLIGA TILLSTÅND:

Tvångstankar - borta, tvångshandlingar - måttligt kvar, bacillskräck - måttligt kvar, ångest - kvar men hanterbar, aggressionsproblem - ja, kroppsfixering - i allra högsta grad, panikångest/attacker - det aktivaste problemet.

Jag lever med rädslan av att dessa panikattacker ska återkomma. Har även börjat uppleva någon form av panik när jag upplever saker som overkliga, det kan t.ex. vara människans kropp, för mig kan den bli helt overklig och ologisk. Eller tanken "vad är människan, vadå känslor, vad är allt egentligen!?" Detta ger mig små sekunder av intensiv panik. Även börjat få jobbigt med att åka bil, buss eller åka iväg själv någonstans, allt roligt känns också som en jobbig utmaning. T.ex. att åka ner till stan utan en förälder som kan hjälpa mig om jag får en panikattack blir jobbigt, innan var det bara en självklarhet. Min senaste panikattack kom idag (17-06-2016) just när jag var påväg ner själv på stan för att träffa en kompis. Kände just paniksyndrom syndromen som yrsel, hård och snabb puls, svettningar, darrningar och såklart ren å skär panik. Ringde mamma, som lugnade ner mig, jag åkte hem, pratade med mina föräldrar och har lugnat ner mig måttligt nu. Är väldigt rädd för dessa panikattacker, för det är det hemskaste jag har upplevt. Sedan lever jag ju såklart med vanlig ångest, kroppsfixering och aggressionsproblem samt små tvångshandlingar som att kolla lägenheten två gånger innan jag lägger mig så att inget börjar brinna. Med dessa problem är ganska hanterbara. Kroppsfixeringen, att jag tycker jag är tjock, kan ge mig grov ångest, kan nästan inte släppa tanken på vad, när och hur mycket jag ska äta. Men som sagt är panikångesten/syndromet det mest aktuella.

VAD MAN KAN GÖRA ÅT PANIKÅNGEST/SYNDROM OCH ÅNGEST:

Jag har inte världens erfarenhet eller kunskap om detta, men har några saker som jag har blivit ombedd av min psykolog att testa. När det kommer till ångestdelen så kan du acceptera att den finns där och att hur många som helst känner exakt samma sak som du just då, oavsett om det känns att du har det värst. Gå och gör någonting! Även om det inte är det du är sugen på så kan det hjälpa. Städa, ring någon, skriv ner dina känslor, gör bara något annat än att gräva ner dig!
När det kommer till panikångesten så har jag blivit ombedd att testa mindfulness. Och om det behövs kan jag ta medicin, vilket är en läskig tanke men har börjat acceptera den under bara denna kväll. Djupa andetag är faktiskt inte så dumt heller! Jag är ju bara i början av de flesta av mina problem men man kan ju alltid göra vad man kan. Jobbar extremt mycket med kroppsfixering också, där får jag mest hjälp av min mamma. Är så extremt tacksam för hur min pappa och mamma med familj hjälper mig med allt detta, älskar er över allt!

Tack för att du läst detta, och kom ihåg att INGET av dessa problem är farliga och det har jag fått höra av psykolog, internet och föräldrar. En panikattack går alltid över oavsett hur extremt fruktansvärt jobbigt det känns den stunden. Ångest i alla dess former är så, så vanligt! Skulle gärna höra om era problem, om det blir någon som svarar! Hoppas inlägget gav er något, att ni kände igen er eller något.

Ha det underbart! <3

- M
 Svara
 

 

cron