Användare

Söker tips, råd och samtal som anhörig

Okej, såhär är det;

Vid årsskiftet fick jag veta att min make sedan 3 år(partner sedan 10 år), inte känner något för mig längre. Jag förstod ingenting. Han hade ju så sent som för bara några dagar sedan svarat: "-Och jag älskar dig" när jag, som så ofta, spontant sagt att jag älskar honom.
Det kommer fram att han inte känt något för mig på väldigt länge, kanske mer än ett år(!?). Men då jag själv mått dåligt pga ångest jag drabbades av 2015, så säger han sig inte ha velat ta upp det, då han inte velat få mig att må Ännu sämre.

Jag frågar vad detta innebär, vill han skiljas?
"- Jag vet inte, jag vet ingenting", är vad jag får till svar. Men han tycker att vi ska flytta isär ett tag, så att han kan få lite avstånd och känna efter. Då vi har 2 yngre barn tillsammans, beslutar vi att de ska påverkas så lite som möjligt av detta. De får hela tiden bo kvar i vårt gemensamma hus, medan maken och jag växelvis bor hemma hos våra respektive föräldrar.

Min ångest blossar givetvis upp radikalt av detta och jag mår fruktansvärt dåligt under ett par veckor. Vad var det som hänt egentligen? Och hur kunde det hända? Varför har han inte sagt någonting, och varför har jag själv inte sett det?
Jag frågar om han kan tänka sig att gå på familjeterapi med mig, och det går han med på. Redan vid första mötet ser terapeuten någonting hos honom som hon försiktigt försöker dra i, men det leder ingenstans just då. Och ett par dagar senare vaknar jag själv plötsligt "upp", totalt ångestfri med ett djävlar anamma bortom denna värld! Han har inte sagt orden "-jag vill skiljas" än, så detta ska vi tamejfan få rätsida på! Jag var full av optimism och självförtroende!(och är så fortfarande idag, ca 3 månader senare).

Vid andra mötet med parterapeuten börjar hon rycka i samma trådar igen(gällande att han som barn var överviktig och mobbades för detta i skolan), och denna gång öppnar han sig. Det visar sig att han mår dåligt. Väldigt dåligt. Han pratar om sina skolår, hur han handskades med mobbningen genom att bli den "roliga killen" som alltid skämtade, alltid hade svar på tal och kvicka repliker. Att han satte upp en fasad som en glad, social och positiv kille med ett leende på läpparna. Han blev så bra på att spela sin roll, att han till slut Blev sin roll. Även om han kände sig nere och inte mådde särskilt bra, så syntes det aldrig utåt. Ingen såg. Inte hans föräldrar, inte hans vänner, inte ens Jag(!).
Han berättade att han har i stort sett noll självkänsla, och att han ofta har självdestruktiva tankar. Han har till och med tänkt så långt att han stundtals känt att allt vore mycket lättare om han helt enkelt inte fanns. Vi talar alltså självmordstankar. Jag bröt ihop totalt på det där mötet. Jag kände mig så vilsen, men framför allt BLIND. Mannen jag älskade så innerligt mådde så dåligt att han stundtals inte ville leva, och jag hade Ingen Aning?! Hur kunde jag inte se??
Min make var deprimerad.

Till historien bör tilläggas att han dryga halvåret innan min ångest kom, hade lyckats tappa hela 35kg av sin vikt genom att ändra sin kost och börja motionera. Kilona rasade av under loppet av mindre än ett år, men trots att han tittade på en smal kille i spegeln så kunde han liksom inte se det själv. I hans huvud var han fortfarande en "tjockis". Så jag gissar att det var där de bristande känslorna började uppenbara sig. Nu var han inte den Tjocka roliga killen längre. Det tjocka var borta. Vem var han nu? Jag tror han hamnade i en livskris. Och strax därefter drabbades jag av min ångest, och var sjukskriven och halvt handlingsförlamad. Jag orkade eller ville ingenting och plötsligt hade han inte bara 2 barn att ta hand om, utan 3, det 3:e "barnet" var jag. Och så gå runt och må dåligt i sig själv mitt i allt det. Det stjälpte honom. Men det är ju sån han är, han "kör på", för han "har inte tid" att känna efter, "har inte tid" att må dåligt.

Det ångesten gjorde med Mig var att den liksom "gömde" mig. Den vanligtvis glada och positiva tjejen fanns inte där på samma sätt längre. Hon blev sur och grinig, näst intill kritisk. Jag var inte helt förlorad i min ångest, jag hade mina ljusa dagar och gav fortfarande kärlek och bekräftelse till min make och mina barn, men jag kunde ibland även slänga ur mig dumma, kritiska kommentarer om makens bristande städning och liknande, och all den där kritiken var det som han sög åt sig av. De positiva bitarna liksom bara gled omärkt förbi. Och där någonstans upplevde han nog att hans känslor dalade.
Nu kan detta handla om förnekelse, men jag tror faktiskt inte att känslorna är borta, efter att ha läst på en hel del om depression, tror jag att det är depressionen som gjort honom avtrubbad. Jag tror att han mår för dåligt för att vara Kapabel att känna just nu.

Efter det där 2:a parterapisamtalet när allt detta kom fram, insåg han själv att han behöver hjälp, och kontaktade vårdcentralen samma dag. Han har fått en psykolog som han börjat gå till, och han äter även insomningstabletter samt antidepressiva. De har inte gett resultat ännu, men han är bara inne på sin 2:a vecka med dem. Han är äntligen öppen med mig om hur han mår och sätter inte upp någon fasad för mig, men han gör det fortfarande med alla andra. Vi bor fortfarande på skilda håll, och han verkar vilja fortsätta med det.

Vi pratade för några veckor sedan om ifall vi skulle skilja oss och sälja huset trots allt, för att han ska få ett "orosmoln" mindre som hänger över honom när han mår som han gör(för han upplever att han är den som får "alla andra" att må dåligt genom att det blivit såhär med vår relation och boende etc. Klassiskt symptom vid depression?). Vi näst intill bestämde oss för det.
Men så satt jag som vanligt en kväll och läste allt jag kunde komma över gällande depression, och hittade på en sida tips till anhöriga, varav ett av dem sade "uppmuntra inte till stora, livsavgörande beslut, såsom att säga upp sig, flytta, gifta sig eller begära skilsmässa". Och då ångrade jag mig. Jag vill inte låta honom ta fel beslut. och jag som älskar karln mest av allt på denna väld VILL ju inte skilja mig. Jag vill också ha min chans i det här.

Så nu söker jag folk som varit/är i liknande situation, men även folk som själva levt/lever med depression som kan tipsa mig om hur jag ska tackla honom och detta. Hur jag bäst stöttar honom utan att stöta bort honom. För depressionen får ju Honom att stöta bort Mig fast jag vill hjälpa och finnas där så mkt det går.
 Svara
Användare

Svar: Söker tips, råd och samtal som anhörig

Du har hamnat i det världsberömda "Bekräftelsebehovssyndromet" som tröttat ut din man vars känslor svalnat, på grund av ditt evinnerliga tjat om känslor.
Vad ni än gör, skilj er inte. Med din ångestproblematik lär inga andra män bli "Värst" intresserade.

Flytta isär och låt barnen bo kvar som ni kan pendla till varannan vecka, så får tiden utvisa vad som händer.
Svara
Användare

Svar: Svar: Söker tips, råd och samtal som anhörig

Du har hamnat i det världsberömda "Bekräftelsebehovssyndromet" som tröttat ut din man vars känslor svalnat, på grund av ditt evinnerliga tjat om känslor.
Vad ni än gör, skilj er inte. Med din ångestproblematik lär inga andra män bli "Värst" intresserade.

Flytta isär och låt barnen bo kvar som ni kan pendla till varannan vecka, så får tiden utvisa vad som händer.
Nu tappade du mig. Evinnerliga tjat on känslor? Var har jag uttryckt det?
Jag bad om tips för hur jag bäst hjälper/stöttar min make i sin depression, jag känner inte att du gav mig det. Jag känner mer att jag råkat ut för ett troll?
Svara
Användare

Svar: Svar: Svar: Söker tips, råd och samtal som anhörig

Du har hamnat i det världsberömda "Bekräftelsebehovssyndromet" som tröttat ut din man vars känslor svalnat, på grund av ditt evinnerliga tjat om känslor.
Vad ni än gör, skilj er inte. Med din ångestproblematik lär inga andra män bli "Värst" intresserade.

Flytta isär och låt barnen bo kvar som ni kan pendla till varannan vecka, så får tiden utvisa vad som händer.
Nu tappade du mig. Evinnerliga tjat on känslor? Var har jag uttryckt det?
Jag bad om tips för hur jag bäst hjälper/stöttar min make i sin depression, jag känner inte att du gav mig det. Jag känner mer att jag råkat ut för ett troll?
Rätt. Du har inte uttryckt "Evinnerligt tjat om känslor" det var jag, för det kändes rätt. Du började ditt inlägg med att känna oro för att din man tappat intresset. I slutet oroar du dig för hans depression. Vad är det som bevisar att han är deprimerad. Du menar att jag är ett troll bara för att du inte fick det svar du ville ha.
Hoppas du får andra råd så får vi se vilka som landar mest rätt som du accepterar.
Svara
Användare

Svar: Svar: Svar: Svar: Söker tips, råd och samtal som anhörig

Rätt. Du har inte uttryckt "Evinnerligt tjat om känslor" det var jag, för det kändes rätt. Du började ditt inlägg med att känna oro för att din man tappat intresset. I slutet oroar du dig för hans depression. Vad är det som bevisar att han är deprimerad. Du menar att jag är ett troll bara för att du inte fick det svar du ville ha.
Hoppas du får andra råd så får vi se vilka som landar mest rätt som du accepterar.
[/quote]


Jag började inlägget så för att ge hela bakgrunden till hur det framkom att han är deprimerad. För ja, han är deprimerad och genomgår en livskris. Vilken grad av depression har inte diagnosticerats av hans psykolog ännu, det krävs fler samtal och grund för att utvärdera.
Att jag är så grundlig i min beskrivning är för att jag ville veta om någon annan känner igen sig från att ha varit i liknande situation. Tack för visat intresse.
Svara
Användare

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Söker tips, råd och samtal som anhörig

Rätt. Du har inte uttryckt "Evinnerligt tjat om känslor" det var jag, för det kändes rätt. Du började ditt inlägg med att känna oro för att din man tappat intresset. I slutet oroar du dig för hans depression. Vad är det som bevisar att han är deprimerad. Du menar att jag är ett troll bara för att du inte fick det svar du ville ha.
Hoppas du får andra råd så får vi se vilka som landar mest rätt som du accepterar.


Jag började inlägget så för att ge hela bakgrunden till hur det framkom att han är deprimerad. För ja, han är deprimerad och genomgår en livskris. Vilken grad av depression har inte diagnosticerats av hans psykolog ännu, det krävs fler samtal och grund för att utvärdera.
Att jag är så grundlig i min beskrivning är för att jag ville veta om någon annan känner igen sig från att ha varit i liknande situation. Tack för visat intresse.
[/quote]

Hoppas det går bra för er.
Svara
 

 

cron