Svåra tankar

Hej använder den här till att skriva av mig. Har en hjärna som går på högvarv 24 timmar om dygnet sover ca 3-4 timmar varje natt sedan 1,5 år tillbaka. Livet är en berg o dalbana mycket positivt lite negativt. Dom senaste 2 åren har vart MYCKET negativt lite positivt. 1 steg fram 3 steg bak. Ja ni förstår. Börja med ett jobb blev blåst förlora mycket pengar.
Jobba som en dåre kom ifatt och börja gå plus. Köper en företagsbil stolt som man kan vara kör den i några månader sen ringer polisen. Bilen är stulen dom tar den ger inget tillbaka börjar låna bilar till höger och vänster för att kunna fortgå med firman. Tog nästan ett år innan det klarades upp. Men mitt i allt Så får min dotter diabetes typ 1. För oförstående som jag var då. Så är d1 en diagnos som jag inte ens vill ge min värsta fiende. Livet förändras totalt sjukhusbesök, blodsocker som går upp och mer. Du får inte äta vad du vill du kan vakna och vara blind en dag njurarna ger upp och mardrömmen du vet inte OM du vaknar upp. Tänk er själv att gå och lägga sig varje dag med den tanken att jag kanske dör inatt. Det ska man göra för resten av sitt liv för tyvärr finns där inget botemedel. Min ängel är glad, sur, arg och allt på en och samma gång återkommer till detta snart. 7 dagar efter hemkomst så kommer min äldsta dotter hem från skolan. Ringer och är helt förtvivlad vi har haft inbrott. Tjuvarna har vart i hela huset stulit alla smycken. Polisen kommer allt är upp och ner. Känslan att någon har vart och rotat i dina saker är hemsk och oroande. Har tre underbara töser 10, 16, och 18 som är mitt allt mina stjärnfall. Vårt sovrum blev en enda stor familj alla sov där ingen våga sova på sina rum. Sista dotter somna tryggt i sin säng efter ca 5 månader. Man säger till dom att jag står pall för allt jag försvara dom om där skulle hända något. Men när det väl händer så försvinner självkänslan totalt. Livet rullar på lite till alla jobben var planerade fram till jul jag och min kollega skulle precis hinna med det, kunderna skulle bli nöjda. Livet var ändå helt okej. Men då trampar min kollega fel och krossar nyckelbenet. Han blev sjukskriven ca 4 månader. Alla jobben allt som var planerat rasade men den 14:de oktober ringde min gamla chef och fråga om jag behövde en extra hand. Det var bara en 1:a års lärling men all hjälp var behövligt den tösen jag fick då blev en vändpunkt för mig. 1:a dagen visste jag att hon var speciell efter 2 veckor hade hon berättat om hela sitt liv för mig. Om ångest självmords försök om sina 2 diagnoser bipolär och adhd. Var för sig inte roliga men mardrömmar tillsammans. Hon fann förtroende för mig berätta allt för mig. Så fort hon mådde dåligt så skrev hon vi kunde prata nätterna igenom. Hon skar sig själv på armarna satt med hennes sönder skurna armar och sa till hon att detta är okej vi löser detta. Med vetskapen om att detta kommer hända igen och jag har lovat att inte berätta för någon. Livet rulla på med familjen och lärlingen. I november så bestämmer min svärmor sig för att ställa tofflorna och lämnar in. Hårt slag för mig men framför allt för min fru. Svärmor har efter en livslång sjukdom (alkoholism) gjort många dåliga val men har alltid varit älskad. Skilsmässa har gjort att min fru har fått växa upp bara med sin mor med alkohol inblandad varje dag. Ur detta föds likväl en omtänksam kvinna som hjälper alla och tänker på alla. Jag fick hon och lämnar inte hon för hon är bara min. Sorgen blev såklart stor. Min fru gick ner sig låg i sängen bara orka inte göra något ville inte göra något. Efter två veckor så fick det vara nog då sa jag ifrån. Livet går vidare det måste det göra och det gjorde det också. Fick en lägenhet på halsen som vi var tvungna att totalrenovera plus alla jobben som skulle vara klara innan jul. Efter svärmor så dog jag lite inombords jag ersatte allt annat med jobb och mer jobb. Jag och min då underbara lärling hade kommit varandra väldigt nära. 22 december var alla jobben klara plus en tvättstuga och ett badrum extra. Och vi hade börjat att renovera lägenheten.

Fast vi bara var 1,5 person ja trots hennes stora hjärta så är hon bara en lärling. Men för mig börja det bli mer som en vän. Sen firar man jul jobbar i lägenheten i mellandagarna, firar nyår. Fortsätter i lägenheten i början på januari säger kroppen ifrån är på väg ner för att fortsätta i lägenheten ligger i olagliga 150 på motorvägen. Då känner jag ett krampaktigt tag om hjärtat samtidigt så spänner det i huvudet efter några gånger så knäpper det till i skallen. Hela vänster sidan domnar bort. Jag minns inte hur jag fick stopp på bilen utan kvicknar till i gropen utan en skråma. Rädslan är total men har alltid levt efter att mår dom jag älskar och bryr mig om bra så mår jag bra. Så jag körde mer och jobba som vanligt den dagen. Minns inte hur men berätta för morsan och min fru dock inte hela sanningen utan en fin lögn. Så nästa dag satt jag på vårdcentralen och tog blodtrycket det var väldigt högt men ljög för sköterskan så fick komma tillbaka nästa dag. Nästa dag träffar jag läkaren tyvärr blir man inte läkarna om man är dum i huvet utan misslyckas totalt med alla tester. Så det blev ambulans till lasarettet. Efter tester och stöd från min fru och kollega blev det konstaterat att jag hade fått en TIA (förvarning till strok). Stå med skammen och erkänna för sin älskade fru är inte kul. SANINNGEN ÄR DEN MAN BERÄTTAR DIREKT. Första natten på lasarettet så blev det inget sovande utan dom som brydde sig smsa hela natten med mig oron var total. Mitt liv förändrades totalt då. Skulle dra mer på vänner fick inte finnas för alla. Satt och prata med en sköterska hela natten. Hur väljer man bort vänner. Tackar sköterskan för det svaret. För det var ganska enkelt. Vem smsar du med nu sa hon. Ja min svägerska och min lärling och hennes mamma min fru och mina barn. Då är det dom personerna du ska behålla i ditt liv. För det är dom personerna som VERKLIGEN bryr sig om dig. Den som brydde sig mest var min lärling 160sms den natten. Den 16 år gamla tösen som jag känt i ca 2,5 månad brydde sig mest, var rädd att förlora mig. Det är stort. Från den dagen blev där ett väldigt speciellt band mellan oss. Jo givetvis så brydde min fru och mina barn min svägerska och lärlingens mamma sig lika mycket med det var tiden som jag känt lärlingen som gjorde det hela väldigt speciellt. Trots att folk sagt till mig att hon saknar empati och är väldigt egoistisk av sig så var hon den som skrev 160sms. Blev en 5 dagars sjukhus vistelse sen hemma igen med restriktioner, motion, medicin för resten av livet, omstrukturera hela livet. Det gör man inte på en förmiddag det gör man inte på ett år. Speciellt som man levt som man gjort i 38år. Men jag börja direkt jag börja tänka på mig mer själv valde bort några kompisar. Köpte fina och lite dyrare kläder. Har förändrats mycket som person nu. Är mer öppen med mina känslor för personer som jag bryr mig om. Inte positivt alltid men jag kan leva med det. Släppte min svartsjuka helt för dom som känt svartsjuka vet vilken energi det tar. Allt förändrades dom som jag valde att behålla blev ännu viktigare för mig nu. Livet går vidare min lärling gick ner sig tappa greppet och hon sjönk till havets botten. Jobba med hela min själ för att få upp hon igen fick hon inlagd på BUP akuten. Jag var en av väldigt få personer som verkligen brydde sig den som skulle funnits för hon fanns inte(hennes pappa) utan jag tog den rollen. Som jag sa så är hon väldigt speciell hon är en person som får en att må bra bara genom sin närvaro. Så väl värd allt jobb jag lägger ner på hon. Allt blev bra igen och livet lekte. Efter den pärsen så blev hon min bästa vän och min själsfrände. Ja man kan få det i vänskap också. Enda problemet var att hon var 16 och jag 38 ingen bra kombination speciellt om 16-åringen är en tös. Men jag är känd att slåss för det jag tror på och jag släpper aldrig taget. Jag ger aldrig upp over my dead body.
Så många bråk med frun lärlingens pojkvän så stod där då äntligen min värsta mardröm sprayat på hela bilen PEDOFIL. Hela min värld rasa igen verkligen rasa.

Men denna gången hade jag rätt personer på min sida nämligen min fru det var väldigt viktigt för mig, sen lärlingens mamma det betydde mycket för mig och min lärling
det betydde allt för mig. Jag reste mig även denna gången. Mitt i allt detta så börjar min kollega visa avundsjuka på ett barn en tös som är så känslig så man får behandla hon som en glasfigur. Vi bråka rejält och har nu delat på oss efter 5 år av väldigt nära samarbetet så valde jag att stå på min lille tös sida. Har försökt att hitta tillbaka men nä det finns inte jag kan inte titta han i ögonen när jag vet hur hans kvinnosyn är. Min lärling behandlar man med lika stor respekt som man skulle göra om man träffa presidenten hon är precis lika mycket värd. Nu tillbaka till min dotter med d1 livet kommer ifatt även hon ljuset gick upp vilket jävla jobb denna diagnos ställer till med. Ångesten blir total och så hennes självskadebeteende men hon litar på oss så vi får reda på det i "tid" vi söker hjälp hos skolkurator. Dottern går på samtal 1 gång i veckan efter en månad så kommer där ett erkännande som får vår värld att rasa lite. Hon vill inte leva längre vi söker proffs hjälp på BUP får hjälp där lägger väl inte så stor vikt på det hela direkt utan börjar med lite medicin och samtal. Hennes självskadebeteende fortsätter det blir värre och djupare. En kväll ringer min lärling som nu är min bästa vän. Hon har ärvt en gåva av sin mamma att hon kan se en del av en oviss framtid på det andliga planet. Men hon kan bara göra det med folk hon bryr sig om. I alla fall hon ringer och är helt förstörd,- jag ska berätta en sak för dig som jag har drömt Fanny ska ta livet av sig hon ska hoppa framför ett tåg. Tacksamheten är total men hela mitt liv tog slut där. Kl 02.00 kommer min dotter hem pressar hon utan att berätta vad min BFF har sagt. Då kommer det erkännande som fick det att svartna för ögonen. Jag har försökt att hoppa framför ett tåg jag ska göra det för jag vill inte leva längre. Nu blev mitt liv inte viktigt längre BUP blev inkopplad på riktigt. Det blir inte allvarligt förens man planerar hur man ska ta livet av sig. Efter det så blev det sjukskrivning och vård i hemmet. Det är en lång väg vi är inte framme än utan kämpar på och har gjort så i ett år nu. Sömnlösa nätter oron att förlora något som betyder allt för mig. Sen får livet vidare men då får min äldsta dotter ett bakslag ångesten tar över Jon gör precis som jag bara börjar gråta. Från ingenstans så har våra två andra töser fått sättas till sidan för att kunna rädda livet på en dotter. Det kommer nu ingen mår bra i allt detta jobben blir lidande pengarna blir lidande. Allt blir lidande. MEN det kommer bli bra tillslut jag hoppas på det. För min BFF har inte sagt något mer. Fast jag har förlorat hon lite i hela denna processen. Så jag tror inte hon har kvar den känslan för mig längre. För hon kämpar med sitt, ja jag har inte vikit en millimeter från hon. Men när jag blir en vana så blir fel personer viktiga för hon. Så kompisar är viktigast för hon nu hon har fått nya svärföräldrar som bryr sig om hon. Hon suger åt sig av dom tyvärr vet dom inte hennes historia tyvärr vet dom inte vilket jobb det har varit att komma dit vi är idag.
Hon har säkert berättat men det är så satans lätt att säga jag finns för dig när du vill prata, jag sviker aldrig din sida. Sant det är tyvärr lätt att ta en skål med tabletter också det är lätt att hoppa framför ett tåg också men det är inte lätt att finnas för dom dygnet runt men det är lätt att lova om man inte vet vilket jobb det är. Man måste vara beredd på att släppa att var man än befinner sig än om man sover i sin säng på natten eller man jobbar i Trelleborg man ska bara lämna och finnas det ska man göra 24/7 forever and ever.

Där har hänt en sak min lilla tös har blivit 18år
hon tror att man måste klara sig själ och hon tror att man kan leva livet bara för det. Hon glömmer att dom som fanns där för ett år sedan finns fortfarande. Men som "nya vännerna har lovat att inte svika henne när det går åt helvete. Problemet är att dom vet inte vilket jobb det är när det väl går åt helvete. Jag vet att ingen av dom kommer lämna jobbet eller ligga vaken på nätterna och vänta på det smset som aldrig kommer. Men en natt gör det och då väger det upp 10 sömnlösa nätter. Hon är min bästa vän och min själsfrände för mig fortfarande och jag har lovat att jag sviker aldrig och kommer aldrig att göra iheller. Men hennes nyvunna vänner och svärföräldrar gör att hennes energi går åt till dom och skiter i skolan och dom personerna som alltid funnits för hon. Som gett hon allt för att hon skulle få leva. Som har kämpat lika mycket som hon har gjort. Hon lever livet nu men jag bet att det kan ändras lika fort och hon sjunker snabbt när hon väl sjunker. Ska bli intressant att se var dom personerna finns då för en sak är säker jag har sett det förr. Oftast försvinner dom personerna för min själfrände har en tendens att stöta bort personer då. Ja jag vet hon har gjort det med mig många gånger. För många är hennes ögon dom finaste man kan se. För mig är DET dom finaste man kan se. Men hennes ögon kan inte ljuga för mig utan jag ser när det går åt helvete eller något är fel. En dålig eller bra egenskap av mig jag vet inte men så är det. Dom nyvunna tidsfördriven ser nog inte det jag ser. Dom kommer till att stå frågande när min ängel bara försvinner. Då får Även min ängel lära sig vad tomma ord är för något. Ja hon har sagt att det kommer inte att hända men jag har sett och hört det i snart 1,5 år men tyvärr har jag haft rätt rent för många gånger. Men en dag lär hon sig kanske jag hoppas för jag är inte den som ger upp. Än om mitt liv är i botten förstunden och hade mitt stjärnfall haft känslan kvar så hade hon sett det. Men jag ger aldrig upp på något som jag har valt att älska med hela mitt hjärta.
Så nästa gång ni tycker att ert liv är katastrof tänk då på vad jag har fått genomgå dom senaste 2 åren tänk då på att jag GAV ALDRIG UPP. Min lycka i livet är när min dotter skrattar bara det får mig att gråta eller när mitt stjärnfall sitter bredvid mig, det är lycka, det är tacksamhet för allt, det gör mitt liv värt att leva. Så innan ni dömer mig ta på er mina skor gå min väg som jag har gått stå sedan raka i ryggen och säg hur stolta ni är när ryggen är full av knivar. Då har ni rätt att döma mig då har ni rätt att kalla mig för vad ni vill. Då och endast då vet ni varför jag är som jag är varför så få personer är så viktiga för mig där finns fler saker so. Bara går åt helvete. Så nu ligger man på gränsen att ge upp allt. Gör man en bra sak får man tre dålig tillbaka!!!! Ska man ge upp??
 Svara
 

 

cron