Känslan av att inte känna något

Jag är en 23 årig tjej som har en slags oro som ständigt petar mig i magen. Det är svårt att beskriva känslan, men det är som en oro om att ingenting kommer någonsin gå som jag velat. Det känns som att vad jag än gör, hur mycket jag än försöker så står jag fortfarande stilla. Och ibland orkar jag inte ens försöka åstadkomma någon förbättring. När jag väl försöker så gott jag kan, kan jag bara se hur alla andra verkar glida runt på bananskal. I alla fall ett bananskal nu som då när de kämpat tillräckligt.

Jag kämpar, men det blir aldrig bättre. Någonstans slutade jag kämpa.

I högstadieåldern var jag farligt smal på grund av att jag sköt iväg på längden. Det slog aldrig över till en ätstörning, men jag fick väldigt dåligt självförtroende efter att ständigt få höra av andra hur smal jag var. Benig. Hur fel det var att vara smal.
Det hela utvecklade ett konstant jämförande i mitt huvud. Jag såg bara hur alla andras kroppar blev kurviga, och jag stod där och kände hur jag ville försvinna in i väggen. Jag har alltid haft goda vänner, men alltid känt pressen av att lyckas. Inte lyckas som i "pengar, hus och bil och familj", utan snarare "leva som vi vill och njuta för stunden".

Nu är det nästan 10 år senare. Jag har ingen pojkvän (aldrig haft någon), snart färdig med mina studier, och fortfarande ingen idé på vad jag verkligen har lust att göra även om jag har det jobb som har med mina studier att göra. Vi spolar tillbaka lite. Jag har visst lust. Jag har för mycket lust för att veta i vilken ända jag bör börja. Jag vill göra si och jag vill göra så. De flesta skrattar när de hör hur många olika saker jag vill göra.

Nu är jag tjejen som ifrågasätter. Jag har ett bra självförtroende, men sjunker nu som då ner i svackor, precis som jag antar att alla gör. Men på senare 2-3 åren har jag börjat känna att nu fan får det börja hända något, annars försvinner jag ner i sängen.

Det är mitt privatliv som känns som ingenting. Jag gillar att resa, och utnyttjar alla möjligheter jag får. Jag kom precis tillbaks från ett utbyte och saknar förstås tillbaka. Antar att det är en liten post-exchange depression som lurar i bakgrunden.

Men redan före utbytet kunde jag ha perioder när jag verkligen hade svårt att somna, och ta mig ur sängen på morgonen. Även under utbytet så kändes det ibland som att jag helt enkelt inte klarade av att stiga upp. Jag kunde ligga en hel dag i sängen utan att ens lida av att ligga där. Det var ju inte så att jag kände mig nere, jag såg bara inte vitsen i att stiga upp. Jag kunde ligga och fundera i timmar och planera vad jag skulle göra nästa dag, för att sedan göra likadant och inte lyckas åstadkomma någonting överhuvudtaget. Jag såg mig mer som lat, och accepterade känslan av att vara lat och obrydd. Jag började acceptera att jag var dålig på att ta itu med saker. Orken och inspirationen i att göra något låg plötsligt ofta på noll.

Skolan går väl si sådär med nöd och näppe och jag känner aldrig att jag lyckas åstadkomma det jag velat. Jag drar ut på tider och deadliner som om kvällen före var det enda som fick mig att kanske trycka lite på gasen för att känna mig lite inspirerad igen, eller i alla fall känna lite press. Det värsta är att jag har blivit immun mot känslan av att jag misslyckats. Jag rycker på axlarna och tänker "äsh...vi tar det nästa gång" även om jag vet att jag inte får några fler chanser. Ändå lämnar jag där med ett "äsh..", totalt obrydd.

Jag har svårt att umgås med folk om de inte inspirerar mig. Jag tappar snabbt intresset och går runt och väntar på bättre tider, även om jag oftast upplevs som trevlig och pratglad. Folk vill gärna ha träffas, men jag ser inte vitsen i att ses om jag inte själv får ut något av det.
Utbytet fick mig att vakna till liv igen för en stund, för att det fanns nya människor att lära känna. Nya saker att diskutera. Men nu är jag uttråkad av att vara tillbaka igen.

Jag intalar mig själv att nästa vecka ska jag göra det här och det här. Sedan händer inget. Jag är inte osocial, blyg, eller tillbaka dragen. Jag gillar diskussion, men hittar ingen att dela mina diskussioner med. Med tiden orkar jag inte anstränga mig. Alla sitter bara och klagar på vädret, läxorna och hur mycket de har att göra, medan jag inte ens bryr mig i hur det går för mig.

Jag blir trött av att se andra försöka så mycket. De kämpar för att passa in, fejka och hela det där kalaset som jag verkligen inte orkar med. Jag har känslan av att jag skulle kunna stövla in på en bal i pyjamas och peta näsan utan att bry mig om att göra bort mig.

Det senaste året skulle jag nog kunna påstå att jag upplever mig som j*vligt desperat efter ett förhållande. Efter ett jobbigt obesvarat försök på kärlek för något år sedan, så känns det som att jag gett upp.

Det känns som att jag är den där gatuhunden som inte är värd att rädda. Jag är för gammal för att någon ska tycka att det är lönt att sätta ner tid och pengar på mig, och för ovårdad för att passa in bland de söta familjehundarna. Jag är nästintill otämjd med alldeles för många "egna funderingar".

För någon dag sedan fick jag en förfrågan av en bekant om jag inte skulle ha lust att vakta hens hus medan hen är borta under hösten och våren. För att få lite perspektiv på saker och ting så talade jag med morsan om förslaget, och hon gillade det inte. Hon tyckte att jag skulle komma hem och börja jobba. Även om jag vet att jag skulle kunna jobba på distans från denne personens hus som råkar befinn sig i ett grannland.
För några år sedan var jag där och jobbade som aupair, men återvände hem pågrund av att jag saknade vänner och familj.

Morsan påstod att "Men det där har du ju redan testat på. Så mycket har du ju inte förändrats sedan dess".

Sedan det samtalet gick jag nog lite in i väggen. Det tog väldigt hårt på mig att höra av min egen morsa att hon inte tycker att jag förändrats något på 7 år. Plötsligt känns det som att jag lika bra skulle ha kunnat lega på en soffa i 7 år och höra det samma. Man får ju undra om hon skulle säga samma sak om 7 år om jag fortfarande inte lyckats skaffa en man under den tiden.

Jag blir arg på folk som försöker få mig att passa in i ett livsschema av hur mitt liv borde se ut. "Ta kandidaten", "Skaffa man", "Förlova dig". "Skaffa barn". osv.

Här ligger jag i min säng och rebellerar totalt... helt slut på ork. Vem vill liksom inte lysa i sina föräldrars ögon. Ja jag orkar inte i alla fall.
Vad gör man sen?

Jag är inte uttråkad. Men jag är rädd just på grund av den orsaken. Jag känner ingenting.
 Låst
Användare

Svar: Känslan av att inte känna något

Hej.
Jag små ler med gråten i halsen under läsningen av ditt inlägg. Skulle lika gärna varit jag som skrev den.
Även jag sköt i höjden under puberteten, lång smal. Fick ständigt höra saker som "äter du rejält ben rangel" etc. Det är är helt okej att säga vad som till smala människor men inte överviktiga. Som om inte smala människor ta åt sig av glåp ord.

Jag är idag 28 år aldrig haft något förhållande, aldrig direkt varit intresserad av att skaffa någon heller förr ens nått år tillbaks. Har tyckt det varit skönt att kunna göra vad man vill när man vill.
Uppväxt i en familj där man inte direkt pratat känslor. Vilket gjort att jag inte delat med mig av mina egna tankar och känslor till någon förr ens mycket sent i livet. Jag har dock varit mina vännernas "privat psykolog". Skälet till det är att jag är en bra lyssnare och kan "tänka utan för boxen" vilket hjälp dem.
Detta har medfört att jag mått rätt dåligt i mellan åt. Vänner har fyllt bägaren med sina problem utan att jag själv har kunnat hälla mina egna problem hos någon.

Även jag har hudratals idéer och mål som dom flesta bara skattar åt, även jag själv ibland.
Men jag har inställningen ju mer man testar och försöker sig på ju mer lär man sig. Till sist kanske man hittar någonting man får världens passion för. Har man inte testat så vet man ju inte.
Jag ser hela livet som en stor lärolektion där man ska ta in intryck från andra människor och i sin tur berika sitt egna liv. Det finns alltid något positivt att ta med sig från allt och alla.
Där av älskar jag diskutera/prata med människor som har en historia att berätta eller en idé om hur dom ser på en sak. Ju mer man tar in ju mer förståelse får man för andra människor dock tröttnar även jag om jag inte får något utbyte av dialogen. Oftast är det "ytliga" människor jag inte klarar av i någon större utsträckning då jag själv är en rätt djup känsloperson som gillar att analyserar och sticka hål på mina egna och andras tanke sätt.


Vad jag tagit med mig under mina levnadsår är att alla människor är helt unika individer. Det är så självklart som det är sagt. Men det finns olika stadier hos människor som jag anser inte lever livet fullt ut, dom är inte "vakna". Icke vakna människor kan inte se utanför sitt eget liv, sina 4 väggar dom bor i, dom har helt enkelt inte förståelse för andra som inte lever som dem själva. Det går utanför deras ramar och blir svårt att ta in för dem. Lite mer "ytliga" människor. "Deras väg är den ända rätta".

Sen har man "halv vakna" människor. Människor som har förståelse för nästan allt hos andra människor. Dom ge alla en chans och dömer ingen utifrån tex, religon, hudfärg, kön, drömmar etc.
"Skalet är inte det intressanta, det är nöten inuti."
Men har kanske inte självkänslan, självförtroendet och modet att utföra det den verkligen vill göra med sitt liv men man har en acceptans för om världen och samtliga medborgare i den.

Sen har man fullt "vakna" människor som accepterar allting. Dessa människorna är dem ända som kan bli riktig lyckliga i sina liv. För dom strävar konstant efter ett självförverkligande. Dessa människor bryr sig inte i vad alla människor tycker och tänker om dem. Dom har så bra insikt i sitt liv och kan jaga sina drömmar utan att någon utifrån kan lyckas slå ner dem.

Vad jag vill ha sagt med detta är att det hjälp mig i förståelse av andra människor. Människor som hackar på mina tankar, mitt levnads sätt, drömmar istället för att försöka pusha mig i rätt riktning etc.
Vissa människor vaknar aldrig medan andra gör det. Det gäller att omges och ta in av människor som ger en positiv energi så man själv kan få tillbaks energi. Negativ energin ska bara rinna av en.
Man ska följa sitt eget hjärta och leva som man själv vill annars lever man igenom någon annan. Leva genom någon annan eller på ett visst sätt bara för att det är det "rätta sättet" är inte mycket till liv om inte man själv har valt att leva så. Det finns inget rätt eller fel levnads sätt så länge det inte drabbar någon annan människa direkt eller indirekt.

Mina tips är att du tittar på dig själv/ditt liv. Vad vill du ändra/förbättra eller nå. Där efter sätt upp rimliga mål för att nå dem. Gör en lista på allt!!!! Även om det är mindre mål så under tiden du utforskar för att nå det målet så kanske andra mål visar sig på vägen. (Alltid vara öppen för nya saker)
Och när du väl nått eller kommit en bit på vägen stanna upp reflektera och uppskatta dem och bossta dig själv "att fan va bra jag är"
Finns ingen annan än du själv som kan bestämma eller nå dina mål. Det är bara du själv som kan göra grov jobbet för att nå dit.
Du kommer inte finna det du vill nå eller bli bättre på genom att enbart tänka på dem. Tanke måste överföras till handling.

Motion, sömn och mat. Är något av det viktigaste man inte får missa. Mår inte kroppen bra kommer aldrig själen heller göra det.

Ordspråk och filosofiska böcker är nått som funkar för mig. Får mig att tänka till på det som jag tycker är viktigt och jag behöver fokusera på.

Ge aldrig up! Finns alltid hopp, gäller bara att armbåga sig fram genom den snåriga skogen för att sen komma fram till den vackra platsen man länge drömt om.

Hoppas något kanske kan hjälpa =)
Svara