Mia
Ny Användare

Varför går det aldrig över :(

Varje dag, dag in och dag ut ska man ta sig upp, sätta ner fötterna resa sig upp försöka orka stå rakt och ta sig igenom timmarna! I 14 år har man lidit och försökt tro att man är starkare än så, alla jag känner ser mig som någon slags betong vägg där ingenting tränger igenom, för mig själv är jag bara en vandrande zombie som ser fram emot att få ett slut. Om det inte vore för min dotter.. 14 år av mitt liv har gått till att må dåligt ha ångest, jag är så trött på att må dåligt. Jag vet inte hur jag får slut på den känslan.
 Svara
Gäst
Gäst

Kanske det är GAD?

Känns det som att du har ångest varje dag hela tiden? Utan något speciellt som utlöser det? Eller kanske "småsaker" men som är jobbiga och stora för just dig? Finns något som kallas för GAD. Eller generaliserat ångestsyndrom på svenska.
Svara
Gäst
Gäst

Alltid mått såhär

Det är bara så från att jag öppnar ögonen tills jag ska somna, jag har alltid mått såhär ända sen jag passerade 20 års åldern. När jag blev gravid för 8 år sedan blev det ännu värre, när min dotter föddes fick jag förlossnings depression utöver min egna last som jag redan hade innan hon kom till världen. Det tog ett halvår innan jag kunde börja ta till mig mitt eget barn. När jag väl tog till mig henne hade jag ångest över att jag inte var som alla andra mammor som var glada över sina barn. Idag älskar jag min dotter mer än livet och allt däremellan. Mitt problem är jag och ingen annan i mitt liv. Jag är trött på mig själv.
Svara
Gäst
Gäst

Även rädd för allt

Jag är även rädd, rädd för människor rädd för att sitta bredvid någon som kör bil, rädd för att åka tåg, rädd för vatten, extremt flygrädd! Jag vågar inte bada i havet och jag vågar inte köra om lastbilar på motorvägen. Jag tror hela tiden att något ska hända. När min dotter är i skolan är jag hela tiden orolig för att något ska hända henne. När jag ska sova kan jag börja gråta över att förlora henne. Det är en konstant oro och jobbig känsla som drar över mig. Jag älskar inte min partner (far till mitt barn) men är tillsammans med honom för att få ha min dotter hos mig på heltid. Jag är 35 år och har oroat mig och varit olycklig hela mitt vuxna liv.
Svara
Gäst
Gäst

Känner igen mig med oron

Okej. Ja går hos psykolog som nu ska utreda mig för GAD . Ja känner igen det med konstant oro och "överdrivna tänk-om" känslor och vet hur svårt det är att hantera dom. Jag tycker att du ska söka för din oro och ångest. Psykvården i Sverige är inte bäst men om du kan få hjälp till att kunna leva som "vanliga" människor så är det kanske värt det?
Svara
Gäst
Gäst

stilla oro genom att ifrågasätta rädslan

Rädsla är det som till största del begränsar människan.
Jag har en hel del saker som jag inte känner mig bekväm har en oro över. Men en sak som ska göras till sommaren är att hoppa fallskärm. Det är något jag har en hel del rädsla för. Aldrig gillat högre höjder och hoppa ur ett fullt fungerande plan är i min mening helt idiotiskt.
Men för att försöka komma över min rädsla så ska ge den vad den tål till sommaren.

Varför ska rädslan ta över så jag blir begränsad?
Varför ska jag oro mig över saker jag inte kan påverkar?
Jag kan inte påverka det som varit och jag kan inte se in i framtiden så varför ska jag ödsla energi på det?
Det tar upp för mycket energi så jag missar att fokuserar på det som verkligen är viktigt här och nu.
Det är ingen annan än jag själv som kan bli av med den. Och för att bli av med den behöver jag utmana den.

Detta är några frågor jag ställer mig själv konstant, för att försöka utmana mig själv i obekväma situationer och för att försöka stilla min oro.
Svara
Gäst
Gäst

min rädsla är mer ångest

Hej Splitvision, jag förstår vad du menar, dock håller jag inte riktigt med att man kan övervinna sig själv genom att utmana sin rädsla! När du hoppar fallskärm betyder det inte att man slutar oroa sig definitivt utan att man utmanar rädslan mer, för stunden!
Min rädsla är mer ångest rädsla och depression rädsla! Jag är konstant orolig över livet och över saker som ska ske inte över döden! Tvärtom när det gäller döden, för att döden är det enda som släpper mig fri från all elände. Det låter fruktansvärt jag vet men det är så det känns. Hoppas att fallskärm hoppningen funkar för dig.
Svara
Gäst
Gäst

försök söka hjälp

Rädsla, oro inte samma sak men kan kopplas ihop.
Jag tänker lite mer på dom praktiska saker som man kan påverka lite "lättare".
Min rädsla/oro skapar jag själv genom att analysera alla möjliga tänka bara situationer som kan tänkas gå fel för att i sin tur försöka skapa en så trygg miljö för mig själv.
En miljö som begränsar mitt liv.
Självklart så stärks man som individ om man utmanar sin rädsla. För man slår hål på en illusion man själv skapat. Efter utmaningen så ser man att det inte va så farligt.
Tex.
Som du skriver du kör inte om lastbilar på motorvägen. Men om du börjar köra om dem så efter varje omkörning så kommer det kännas lättare efter ett tag. Efter flera hundra omkörningar så kommer du inte ens tänka på det. Rädslan och oron minskar. Lätt för mig att säga men jag vill bara visa poängen.
Efter man utmanat rädslan kan man ta en titt på sig själv och säga "fan va jag är bra" boosta sig själv. Varför gjorde jag så stor grej av det här? Som i sin tur kan stilla oron.
Jag är fullt medveten att jag målar upp ett svart vitt scenario, inget går över på en dag. Men jag menar att man behöver pusha sig själv och verkligen ta till sig när man gjort något bra. Stora som små fram steg. Och inte fokusera på det negativa utan på det positiva.

Ingen annan människa kan ändra ens tänkande/ kännande. Man kan enbart få hjälp med stöttning, hjälp att finna rätt verktyg för komma till rätta med sina problem. Det är helt upp till en själv att sätta ner foten och säga till sig själv jag är trött på denna skiten, nu ska det bli ändring. Jag ska göra allt för att komma till rätt med problemen.

Jag har själv mått riktigt dåligt till och från under en längre tid. Själv medicinerat med hjälp av alkohol för att slippa känna och tänka. Men det har bara resulterat i mer ångest.
Har alltid varit ärlig mot allt och alla i min omgivning på alla sätt och vis förutom min egen hälsa. Den har jag hålet helt för mig själv tills jag en dag krascha. Efter det så öppna jag upp för dom närmsta vad som verkligen försiggick. Bara det blev en enorm boost för mig. Våga va helt ärlig både för mig själv och för nära och kära. Ge dem en chans och möjlighet att kunna stötta mig på bästa sätt. För hade jag själv haft en närstående som haft problem så hade jag själv velat stötta kunna få möjligheten att hjälpa till.

Jag förmodar att du sökt hjälp och samtalat med nära och kära. Om du inte har det, försök samla kraft och gör det.!!
Svara
Gäst
Gäst

inget förtroende för psykologer

Jag har inget förtroende i psykologer och tabletter. I min familj är vi uppvuxna med att man inte pratar om känslor, man säger inte jag älskar eller hatar dig. När man mår dåligt då gör man något roligt som att åka på en resa, byta bil eller skaffa sig en ny soffa. Jag har aldrig pratat med min mamma om hur jag mått/mår mina syskon har sina egna liv och var och en av dom har sina egna problem. Jag har varit spelberoende i 10 år, det har varit min "get away" från mina bekymmer. Nu har jag varit spelfri i snart 5 år och aldrig ens tänkt tanken att spela igen, och bara det att jag spelat och slösat bort min tid på det i sig är en ångest och tankar som ger mig ångest. Det tar liksom inte slut, alla möjliga känslor och tankar jagar mig minutligen. Förstår du att jag drömmer mardrömmar till och med! Det är obeskrivligt hur jobbigt livet är...
Svara
Gäst
Gäst

Jag känner igen mig i det du berättar.

Jag känner igen mig i det du berättar. Har inte heller pratat om känslor i min familj. Vilket har gjort en hårdhudad utåt och mått dåligt i ensamheten. Jag har även haft stora problem med att lita på människor.
Vilket försvårat allt.
Jag var själv helt i mot att gå till en psykolog. Men min käre far sa något som jag kommer ta med mig resten av mitt liv. Det gjorde ett sjukt stort intryck på mig. Han sa " det är ingen skillnad på att söka hjälp för ett brutet ben än det är att söka hjälp för ett själsligt sår ". En mening som egentligen är helt självklar.
Man går till doktorn för att få sitt ben gipsat och läkt. Man går till psykologen för att få hjälp att läka såret i själen.

Du skriver att du mått dåligt i 14 år och inte hittat någon lösning.
Har du tänkt vänta i 14 år till på att det kommer en lösning av sig själv?
Har du gett någon psykolog en chans? Eller är det bara förutfattade meningar som ca 80% av jorden befolkning har? Människor som lär sina barn att man ska testa att äta grönsakerna på tallriken " för man kan inte veta om man tycker om dem förrän man testat". Som att testa att gå till psykologen och verkligen ge det en ärlig chans är någon skillnad.
Vill du att din dotter ska växa upp på samma förhållnings sätt vad det gäller att prata om känslor?
Eller ska man bryta trenden och visa att det är okej att visa sig ledsen, arg , glad etc?
Förtjänar inte din dotter en mamma som mår bra ?
Om du inte finner motivation att bli bättre för din egen skull så försök för din dotters skull.

Vad det gäller piller håller jag helt med.
Både psykolog och läkare har försökt ge mig antidepressiva och sömntabletter men jag har tvär vägrat.
Finns ingen kemisk lösning på ett spirituellt problem. (I extrem fall så kan kanske piller användas under en kortare tid.)

Bra jobbat med spelberoendet!!!
Svara