Ny Användare

Mina vänner förstår mig inte

Jag känner mig verkligen Ensam just nu. Ingen förstår mig.. Igen Vill ens försöka förstå, men det kvittar kanske. Eftersom dom med All säkerhet aldrig kommer kunna förstå hur jag känner mig.

Jag åkte in på psyke efter att ha brutit ihop efter några veckors depression. Jag blev så rädd för vad jag skulle kunna tänkas göra. Jag har försökt ta livet av mig tidigare, och känner igen dom där känslorna. Jag blev inskriven på en psykiatrisk avdelning, började äta antidepressiva och ska snart börja med KBT. Gick två ggr hos en kurator också, men det gav mig ingenting. Hon trodde att jag hade någon typ av anknytningsproblem, men det är nog bara toppen av berget.. Jag vet inte ens själv längre vad problemet är.. Depressionen utlöstes pga stress.. Det tog slut med en kille som jag Verkligen verkligen tyckte om. Och på det, hade jag hudutslag som bara ÅT upp min hud, vägrade att försvinna, trots antibiotika och 2 turer till akuten. Jag kunde inte gå eller sitta, utan bara ligga ner eller stå helt stilla. Dom två grejerna tog väldigt hårt på mig.
Har haft några panikångest attacker sen jag blev utskriven och äter lugnande när jag känner mig orolig. Men den senaste tiden har allting bara blivit värre. Jag ser ingen mening med att göra alla dom här vardagliga sakerna. Jag bryr mig helt enkelt inte längre! Laga mat, tvätta, städa, klä på mig, tvätta ansiktet, borsta tänderna, duscha.. Ja, ALLT har blivit som en börda. Jag slipper helst bara. Och så blir allt en ond cirkel: Jag äter inte ordentligt, jag går inte ut, träffar inte människor.. Sover gör jag fortf bra, men det har aldrig varit några problem för mig.

Mina vänner och min lillasyster är Totalt oförstående. Det känns som om jag inte har varken vänner eller min lillasyster kvar. En av mina bästa vänner tyckte sig veta vad "mitt problem var" och det var att jag träffade en kille/gick på dejt. Hon tyckte att "det är det enda du fokuserar på, och du borde istället fokusera på dig själv!". Jag blev jätteledsen när jag fick höra detta. Om jag, precis som hon, hade kunnat peka ut på Vad mitt problem var, dvs varför jag är deprimerad, då hade jag gjort det för LÄNGE sen! Men nu vet inte jag varför jag känner mig såhär. Jag vet bara Att jag gör det. Vem är HON att tala om det för mig? Som om jag inte hade tillräckligt med ångest redan?! Nu går jag och tänker och funderar på det här också, vilket tynger mig ännu mer.
Medan allt detta händer, fortsätter min lillasyster att umgås med MIN bästa vän, som om inget hade hänt. Och när jag ifrågasätter detta, tycker hon att jag har helt fel och att jag är cynisk.

Det slutade med att jag konstaterade snabbt att dessa människor bara får mig att må ännu sämre, så jag blockade båda i min telefon. Nu har jag ingen. Ingen som förstår mig, igen som kan lyssna och ingen jag kan vända mig till. Jag känner mig så jävla ensam. Frågan har så klart slagit mig om det är jag själv som drivit bort dom.. Det känns som om jag med min ohälsa, har blivit lite för "jobbig". Om jag hade varit glad och pratat om vanliga saker, då hade jag fortf. platsat som deras vän och syster. Men som allting ser ut nu, så passar jag helt enkelt inte in längre.

Hur har era vänner ställt sig till era depressioner? Känner ni likadant? Vad ska jag göra?
 Svara
Ny Användare

Finns om du behöver prata !
Svara