Användare

Min historia

Hejsan, drar ett långskott här och ser om någon där ute har ork tid och lust att höra på min historia.. Det kommer bli ett långt inlägg, säger det redan nu.

Jag växte upp i ett litet samhälle utanför en relativt liten stad. Skolåren var rena tortyren då jag ständigt fick leva med mobbning och ibland fysiska angrepp från mina skol"kamrater". När jag stövlade in i tonåren så upphörde inte mobbningen eller utfrysningen men istället samlades vi mobbade och skapade våran egna lilla grupp, ensam var inte stark.
Livet hemma har varit minst lika illa så länge jag kan minnas. En låtsaspappa/plastpappa som uppskattade mig ungefär lika mycket som hundskit på nya skor, han var inte blyg med att visa denna uppskattning heller.. Enda ljuset jag hade och nog det enda som höll mig kvar i jordelivet var mina farföräldrar och min riktiga far. Trots att han haft problem med alkohol sen jag var liten, så fanns han alltid där och gjorde sitt bästa för att vara en bra far.
Vi spolar fram några år.
Jag träffade en tjej som skulle komma att bli den enda tjej jag någonsin faktiskt älskat. Problem artat jojo förhållande kan man summera våra år med. Men jag slutade aldrig älska henne oavsett vad som hände. Det som fick oss att slutgiltigt glida isär är vad som följer och det faktum att jag hittade henne med en annan kille då jag skulle hälsa på henne efter min fars begravning.

Jag var aldrig riktigt lycklig och bekymmersfri men å andra sidan lär väldigt få vara det i dagens samhälle. Men jag hade iallafall ett liv.

För tre år sedan började den mörkaste tiden i mitt liv. Jag levde redan i misär, inga pengar, inget jobb och ingen märkbar utbildning. Sen hamnar mina farföräldrar i en bilolycka, en olycka som min älskade farmor efter ett års lidande inte hämtade sig från. Jag var förkrossad, farfar blev ett vrak. Under hela min uppväxt har jag aldrig sett farfar gråta, nu kan jag inte minnas när jag träffade han sist utan att han grät. Sakta men säkert hade jag börjat tagit mig tillbaka från farmors bortgång, inte glömt eller slutat sörja, men iallafall börjat fungera igen. Då jag en morgon får reda på att en nära vän omkommit kvällen innan i en bilolycka, efter det samtalet och det faktum att jag upptäckte att han hade ringt mig samma kväll som han dog. Så dog en del av mig, jag hade nu förlorat två viktiga personer. Jag gjorde ett sista arbete i min hemstad och flyttade sedan ungefär 100 mil för att starta på nytt, försöka landa på fötterna igen. Efter nån månad på ett arbete som jag lyckats fått ringer telefonen på förmiddagen. Min syster ringer mig och berättar att pappa ligger på sjukhuset och att han inte kommer klara sig. Jag körde fortare och vårdslösare än någonsin för att hinna säga hejdå till min far. Han somnade in dagen efter att jag kommit hem, jag återvände till "min" nya stad som en helt annan människa. Där är jag än.. Jag känner ingen glädje längre, jag känner ingen sorg. Jag gör ingenting med mitt liv mer än att jobba och stirra blint på datorskärmen under min fritid. Jag har inga vänner längre, ingen att prata med, ingen lust att göra saker och känner mig extremt obekväm i sociala situationer. Jag äter sjukt dåligt och på ojämna tider, vilket fått mig att gå upp i vikt. Jag känner en stark avsmak emot personen som stirrar tillbaka på mig i spegeln. Jag vet inte vem jag är längre..

Ifall du orkat läsa hela detta inlägg så tackar jag dig. Nu har iallafall nån fått höra historian om mig.
 Svara
Användare

Svar: Min historia

Hej!

Låter som om livet har gått emot dig lite. Jag är ingen expert inom området. Där emot har jag varit med om en period i mitt liv där jag känner igen mig i din nuvarande situation. Jag kan inte direkt peka på något som gjorde att jag tog mig ur den. Det var nog en blandning mellan flera saker. Men något som jag tror är viktigt är att röra på sig och att bara prata med någon lite då och då inte låsa in sig. Om du börjar träna kommer ditt självförtroende öka och med det kommer mycket lösa sig. Känner du att det inte finns något som skulle kunna hjälpa dig så tycker jag du ska leta efter någon att prata med.

Något som jag minns jag hittade och som fick mig att tänka var denna. https://www.youtube.com/watch?v=XiCrniLQGYc

Hoppas allt löser sig till slut!
Svara