Ny Användare

ensam och ledsen

Jag känner mig så ensam och vilsen. Just nu känns det som att jag alltid har mått såhär, men jag vet ju att jag har mått bra i perioder. Dock vet jag också att jag har mått dåligt ofta. I alla jobb, studier, förhållanden (som inte är många), resor, alltid har ångesten och deppigheten varit närvarande emellanåt. Det yttrar sig i att jag har dålig självkänsla, tror att allt jag gör och säger är fel, framför allt prata tycker jag är oerhört svårt. Svårt att överhuvudtaget ha åsikter om saker och ibland säger jag bara nåt för att jag känner mig tvungen, vilket ofta bara blir konstigt. Men det betyder även att jag blir väldigt trött. Några gånger har jag försökt söka hjälp. Det har dock aldrig kommit längre än till en provtagning som visar att jag inte har järnbrist eller vitaminbrist eller liknande. För två år sen var jag på ett bedömningssamtal hos psykolog på vctr och vi kom fram till att jag skulle gå kbt. Det var lång väntetid och det slutade med att jag istället hoppade av studierna och åkte ut och reste. Det var dumt. Men det var skönt att vara ensam och slippa alla krav och människor. Bara kunna dra, fly så fort något blir jobbigt.

Jag har börjat koppla ihop mina ledsna ångest perioder med min (oregelbundna) menscykel (pms troligtvis) och ett tag tog jag ssri från ägglossning till mens. Det blev dock svårt då mensen som sagt är oregelbunden och jag inte alltid känner äl (även om det ibland känns jävlit mycket.). I höst provade jag strategin att göra så mycket som möjligt för att slippa vara ensam och tänka. Det var inte alls bra då jag som en ganska introvert person behöver min tid till vila från människor och återhämtning. Det slutade med att jag bröt ihop och sjukskrev mig i två veckor. När jag tillslut fick träffa min läkare och vågade berätta lite om hur jag känner övertygade hon mig om att sjukskrivning inte var ett alternativ och att jag eftersom jag studerar ska kontakta studenthälsan i den stad jag studerar (vilket inte är samma som jag bor i), även om de bara kan erbjuda kortare samtalskontakter. Häromdagen började jag alltså plugga igen. och Nu har jag legat hemma och gråtit i snart ett dygn. Jag klarar det inte. Jag borde känna mig motiverad för det är ett ämne so intresserar mig men jag känner bara ångest (är inne på 5e året av studier). Ångest för att det är så mycket ljud, för att man måste interagera med människor, för att jag känner att jag inte kan koncentrera mig och inte kan ta in vad jag läser, jämför mig med mina klasskompisar, känner mig dum och trög på det hela taget och vill bara gråta. Känner att jag går runt och behärskar mig hela tiden och att jag inte orkar det längre. Dessutom känner jag mig trött, sover på dagarna ibland och blir lätt yr. Har försökt att träna några gånger, men jag går bara hem och gråter. I övrigt är jag singel sen 4 år och känner mig otrolit ensam trots att jag har vänner (varav många dock har skaffat familj). Usch vad rörigt det blev, det är så mycket som vill ut. Jag vet inte vad jag vill ha ut av det här egentligen. Dela deppigheten antar jag. Och en stilla undran om man har rätt till hjälp? Eller är det meningen att man ska må så här?
 Svara
Ny Användare

Hej

Jag är ny här och läset nyss ditt inlägg. Man ska inte må så. Känner igen mig litegrann. Har mått dåligt fram och tillbaka i några år nu. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska börja och göra för att må bättre. Jag vill också fly från allt det här och att må skit. Jag är arbetssökande och jag har inte ork att söka jobb , blev av med jobbet i somras. Om du vill prata så ställer jag gärna upp. Jag är helt ensam , har ingen att prata med om just hur jag mår. Vi kanske kan hjälpa varandra.
Svara

Hej Ensam29!
Din situation låter väldigt tufft. Det kan man inte klara va på egen, utan det är självklart att du behöver söka hjälp som du har rätt till. Du kan söka samtalskontakt antingen via VC i din stad henom att prata med din husläkare och fråga efter samtalskontakt, det finns hos de flesta vårdcentraler idag eller via studenthälsan där du studerar. Du behöver jobba från grunden med att se vad har orsakat ditt dåliga mående och därefte få behandling för det och även verktyg om hur du ska klara av vardagliga situationer såsom gå upp, gå till skolan eller träna.
Tyvärr, kan beroende på det geografiska läget i landet väntetiderna för samtal och behandling hos landstinget vara lite långa, som du skriver själv också, men det utesluter inte att du ska söka hjälp någon annan stans. Det är viktigt att inte ge upp! Börja med att parallellt med att söka hjälp hos studnethälsan och vården även sätta upp små delmål för dig själv i din vardag som du känner du kan klara av. Det kommer att öka din motivation och även visa att du klarar av vissa saker, men i mindre utsräckning får det vara.
Vi behöver ta hand om vår inre lliv och känslor minst lika mycket som vi är måna om att ta hand om oss själva och vill bli friska till exempel när vi är förkylda. Finns det något som gör dig glad när du tänker på det? Finns det något som kan kännas spännande att prova?
Jag undrar helt enkelt om vad du tänker på och vilka positiva eller negativa tankar och känslor finns hos dig? Du behöver gräva lite mer för att hitta ljusglimtarna, ibland kan man behöva ha professionell hjälp och vägledning i det och det ska kämpa för att få. Det är din rättighet!
Lycka till!
Svara