Ny Användare

Deprimerad?

Hej, jag är 14 snart 15 och mår jätte dåligt. Jag ligger hemma på kvällarna och gråter nästan varje natt. Jag en känsla i min kropp av tomhet, rädsla, sorg över mitt liv och ingen längtan. Jag kan ligga på marken och hyperventilera och kan gråta samtidigt över mitt förflutna och hur de kommer bli i framtid. Jag tror jag har panikångest och får de regelbundet. Jag är väldigt ofta deprimerad och mina närmaste kompisar börja undra varför jag blivit så nere/tråkig. Och dem vill att jag ska göra dem grejerna vi gjorden innan allt detta hände o de var sen i somras och innan de var de förra vintern och då pratade jag med soc som inte hjälpte ett skit och nu pratar jag med barn-och ungdoms psykologin. Jag ljuger alltid för mina vänner och säger att de inte är något när jag verkar ledsen för jag har inga svar exakt varför jag känner såhär. Mår dåligt minst 2 gånger om dan och på kvällarna/nätterna är de värre då mår jag sämre. Jag är självdestruktiv och skär mig över allt som händer.
Jag Jag har haft väldigt tufft med hat från kompisar, ex kompisar, ex pojkvänner, hat från människor jag inte ens känner. Dem har skrivit/sjungit grova låtar om mig och gjort dem framför mig, sakt slampa/syna/kossa/ingen bryr sig om dig och mycket mer.
Och blivit utnyttjad många hundratals gånger. Jag är rädd för att ingen ska älska mig för den jag är och bara utnyttja mig och att alla ska lämna mig ensam igen som dem gjort några gånger nu. Men samtidigt vill jag inte vara med folk men vill verkligen inte vara hemma med familj för även om dem är jätte snälla och älskar mig och så blir jag arg, irriterad, ledsen, får panikångest när jag är med dem. Är de normalt att känna så över sin familj? Borde jag gå ett steg längre i mitt pratande med bup så jag få prata med en läkare med? Har jag depression? Ska ja ta någon medicin som hjälper mig att må lite bättre för inte må sår längre. Då tar jag självmord som jag funderat på många gånger. Skulle vara tacksam för ett svar behöver råd.
 Svara
Ny Användare

Har panikångest och får de då och då
Svara

Hej Ebba!
Jag blir orolig när jag läser din beskrivning om dig själv. Utifrån din beskrivning skulle jag rekommendera dig att fortsätta prata med BUP. Att bedömma om du har depression eller ej, om du behöver ta medicin eller är svårt när jag inte vet mer om dig. Den bedömningen ska BUP göra.
Många tonåringar kan uppleva en känsla av tomhet, ensamhet och att inte många älskar dem i samband med puberten. Det är en stor förändring i ditt liv och din kropp som sker. Här nedan beskriver jag lite olika faser i tonårslivet som kan stämma med din beskrivning av ditt mående.

Tonårsutvecklingen sker i ett tillstånd av identitetskris. I kriser är vi ömtåliga och sårbara. Identitet brukar beskrivas som det svar vi hittar på frågan ”Vem är jag”? Tonåringen vet inte alltid vem han eller hon är. Känner sig ”konstig” jag är inte som andra, är svar som många tonåringar ger som svar på den frågan. Det finns ofta en tomhetskänsla inom tonåringen, man växlar i humör. Ena stunden glad och sprallig. Andra stunder, arg och lynnig. Humöret kan skifta hastigt.

Det finn en naturlig depression, som kallas för tonårsdeppression. Den hör ihop med den djupa delen av tonårsprocessen. Man talar om en andra psykologisk födelse. Den första sker under våra första 3 år. Det som nu sker är att vi nu skall födas till en egen individ, och den känslan kan vara förknippad med sorg. Sorg över att inte längre varar omhändertagen. Tonåringen måste ta hand om sig själv. Man upplever att ingen förstår hur man känner. Men att bli en egen individ innebär ju att man inte kan till alla delar bli förstådd. Ingen kan helt förstå en annan människa. Det är priset vi får betala för att vara en egen individ. Alla bär ju på den känslan men tonåringen står inför den.
Som tonåringen söker man efter gemenskap, man håller ständigt på med en bearbetning av sin livssituation, dagböcker, kompisar, samtal i timmar. Man söker meningen med livet, meningen för just ditt liv. Den meningen hittar man genom att söka, exprimentera och testa. För att hitta sin egen väg, en väg som passar just dig.
Det som är viktigt att du tar vara på din fina familj. Det låter som de ställer upp och är snälla mot dig. Du kanske kan rådfråga någon i familjen? Det är en enorm tillgång du har där som du kan ha nytta av.
Jag hoppas att du kan ta nytta av det jag skrev och inte ger upp, för att du är precis i början av din livsresa. Resa som kommer innebära många upp och ner gångar, men du kommer att få en hel del erfarenheter med dig och bli en starkare och rikare människa på erfarenheter.
Det är viktigt att inte ge upp. Lycka till!

Svara
Ny Användare

finns!
Svara
Ny Användare

Hej Ebba. Jag förstår lite hur du känner dig . Känner igen mig i mycket som du berättar. Vill du prata så skriv här så kan du få min mejl/skype eller liknande.
Svara
Ny Användare

Hej,

Viktigt att du får hjälp, men tills dess fråga dig själv

1. "Vad känner jag?"

Svara sedan ärligt utan att fästa känslorna på tankar: (till exempel) "Jag känner ilska". Känn sedan var den ilskan sitter i din kropp och bara känn den. När man väl känner sina känslor så inser man att de inte är så farliga. För att du ska läkas är det viktigare att du känner känslorna än att du tänker non-stop på varför du känner dem.

2. "Undrar vad min nästa tanke kommer att vara?"

Medans du väntar, lyssna på stillheten runt om kring dig och ifall en negativ tanke kommer upp såsom "mina vänner hatar mig" - inse att det bara är en tanke - inget annat och att du har valet att inte tänka den tanken. Känn istället känslan fullt ut och om du behöver få utlopp för det är det ok att gråta/skratta/skrika i kudde (fast ta det lugnt med stämbanden bara).


I slutänden går allt tillbaka till att vi som människor måste lära oss att känna våra känslor igen samt lära oss att släppa taget om de negativa tankarna.
/David
Svara