Användare

Avsluta en borderline relation. Hjälp!

Att förklara hela detta extremt stormiga 1,6 år skulle vara en omöjlighet. Men jag försöker sammanfatta det som känns mest relevant för att kanske få lite goda råd i detta förmodligen absolut jobbigaste skede i min relation.

Jag träffade min pojkvän (numera fästman) för just ett och ett halvt år sedan. Ett "love on first sight", med en man som är kreativ, i ett med hela sitt känsloregister, djupare än dem flesta män jag träffat. Stora drömmar, visioner och med riktigt svår uppväxt (i likhet med min) kändes det som jag funnit min själsfrände.

Det jag ska nämna noga nu, är att min pojkvän är 33 år och utan diagnos. Så även om jag misstänker borderline/drag av borderline, ska jag istället för att hobby diagnostisera bara berätta utifrån det som är i hopp att någon kunnigare än jag kan svara.

Vår relation blev genast väldigt intensiv. Det tog honom kanske fyra dejter att säga att han älskade mig, och kanske fem innan han sa "är det helt utom alla ramar att erkänna att jag har funderat på om du en dag, givetvis inte nu!, men en dag skulle vilja bli mamma till mitt barn". Varför jag nämner detta är att jag borde redan då känt att intensiteten och viljan att utveckla/"låsa fast" allt blixtsnabbt, och denna extrema kärleksbedyran, trots att vi ju egentligen inte kände varandra så bra, som en någon slags varning. Men jag var kär, njöt av hans personlighet, och resten "skyllde" jag på att hans spanska påbrå kanske gör honom mer framåt än vad vi svenskar skulle vara.

För att snabbspola så har det varit en bergochdalbana sedan den dagen.
Jag har sett varningsklockorna i stunder när han blivit otroligt aggressiv. Oftast är det jag själv som är utlösningsfaktorn, och i början trodde jag nästan att jag drömde att vi på riktigt bråkade om något som i min värld "inte ens existerade att man kunde utveckla ett bråk utav." I dessa stunder är han onåbar, pratar om sig själv antingen i tredje person eller om sig själv som ett "vi". Dock inte ett vi som syftar på han och jag. Utan han själv och något slags alter ego/annan person som han inte ens i bra stunder kan svara på vem det är. Ibland får jag uppfattningen att han inte ens är medveten att det är så han pratar när han blir riktigt upprörd.
Jag har fått höra att jag inte bryr mig, att jag är värdelös, han upprepar samma sak (vad det nu än han är arg för) som ett aggressivt mantra och med all min pedagogik jag möjligen kan frambringa hittar han ändå anledningar till varför jag förtjänar hans elakhet och nedvärdering. Han påpekar ofta att jag visar för lite kärlek, för lite uppmärksamhet, för lite "bevis" på vår relation på sociala medier. Att posta en bild på fb kan leda till ett tre dagars bråk då jag "om jag älskat honom, kanske spontant hade känt att jag borde ha överraskar honom med en bild på mig själv, INNAN jag visar den för hela världen. Och gudarna må vara nådiga om jag "glömmer" alla dessa sociala medier regler han manipulerat sin väg till för att känna sig bekräftad. (Givetvis säger han ej detta, utan det är naturligtvis jag som är en dålig flickvän om jag inte spontant och från hjärtat gör detta, hela. tiden.
Nåväl, detta är bara ett utav en miljon exempel på allt jag hade gjort "om jag verkligen hade brytt mig"
Det kan tom vara saker som att vi har haft superbra sex (men jag hade inte "bemödat mig med att köpa splitter nya och extra sexiga underkläder just den dagen, vilket jag inte ens visste att han ville?) så då är jag återigen en dålig flickvän för att jag inte uppfyller krav som jag inte kände till ställdes på mig.
Han har sagt vidriga saker som inte alls går i stäv med att säga till någon du älskar. Han har tryckt ner mig, brutit löften som innefattat någon som helst "jobbig" planering, burit på mina innersta hemligheter för att sedan kasta dem i mitt ansikte.
Är extremt kontrollerande och svartsjuk. Och ingen har nånsin fått mig att känna mig så förvirrad och ful som min egen pojkvän.
Han röker gräs och dricker sig till sömns (vi bor inte ihop) skärper sig när jag är där och klarar av att bara göra "det ena" och i mindre dos, men har sett det gå utom kontroll även i min närvaro, och ibland snokat fram spår efter ett kopiöst drickande utan hans vetskap.

Alla dessa anklagelser har känts olidliga då jag aldrig älskat någon så mycket, stöttat känslomässigt och ekonomiskt och gjort allt i min mänskliga kraft att visa min kärlek till!

Däremellan har han gråtit, lovat att det aldrig ska hända igen, allt han gör är för mig, jag är hans ljus, hans allt, hans värld. Och utan mig kommer han inte se mening med livet och aldrig mera lita på någon igen. Alla han hållt nära har lämnat honom, men jag är hans sista hopp om ett ljusare liv.

Och så har vi det som säkert alla frågar sig nu, varför har jag försökt gång på gång och inte flytt?

För när han är "sig själv", så är han allt det jag aldrig trodde jag skulle finna i en man. Han är så fruktansvärt lojal (och det egentligen ända jag faktiskt inte är rädd för i vår relation är att han skulle vara otrogen. Han är en "traveler"som älskar att resa runt världen precis som jag själv, som ser magin i allt det kreativa och spirituella precis som jag. Han är så glad när han är glad, lyfter mig till skyarna, överraskar mig, får mig att känna mig unik, har samma intressen, och när allt är bra; då känns det faktiskt som vi är helt oövervinnerliga! Han skulle köra mig till världens ände om jag bad honom, han är fantastiskt med mina tjejkompisar, ställer upp som om dem allihopa fick sig en reservpojkvän, öppnar bildörrar och jag har nog inte burit vare sig en matkasse eller handväska (hur tjejig den än må va) sen jag träffat honom. Han vill strida och bevisa sin kärlek och han försöker verkligen från hela sitt hjärta. Om ön tusen gånger mer intensivt än "en vanlig" skulle göra.
Och ibland fast han inte säger nått, ser han så otrygg och rädd och förtvivlad ut, att jag bara vill och håller om honom och säger att allt blir bra fast än jag inte vet vad som sker i hans inre. Och den stora faktorn, att jag trots allt älskar honom och ingen är finare än han i dem bra stunderna.

Det som smärtar mig mest är att problemen som i början egentligen var OLIDLIGA, har blivit bättre. Jag gav mig fan på att kärlek ska övervinna svängningarna och jag har vägrat att bli den att krossa honom och lämna honom.
Rökandet för att kunna sova är jag chanslös inför, drickandet har halverats och hunörsvängningarna har i viss mån minskat då jag ser hur han kämpar när dem kommer då vi diskuterat dem i det oändliga.

Problemet är, dem kommer fortfarande, och efter 1,6 år så tror jag nånstans verkligen att jag hjälpt honom. Men vad hände med mig? Jag är ständigt på tå, känner mig psykiskt misshandlad under en längre tid, gråter oftare än vad jag är lycklig, är nervös inför nästa vredesutbrott och ändrar därtill hela mitt jag för att anpassa mig efter det jag lärt mig triggar (även om det för mig är en absurd anpassning då det är för mig så "oviktigt". Men tyvärr; jag minns inte vem jag var innan anpassningarna. Jag minns inte vad jag skulle göra av en helt vanlig dag där jag inte först och främst prioriterar hans känslor. Jag har blivit antisocial och antar ej nya utmaningar för oron hos honom blir för stor, och kan trigga och jag orkar inte. Jag gör så mycket för att undvika triggers att jag har tappat bort mitt liv. Och jag kan inte bara stänga av när han säger så vidriga saker, trots att jag försöker.
Slutklämmen som jag nämnde i början. Han har aldrig blivit utredd och har enligt honom inga problem.
Att vi ens kommit någon vart är att jag har låtit honom skylla temperamentet på yttre omständigheter (då han nekar till allt annat) men att han måste lära sig tänka annorlunda för att det inte ska gå ut över vår relation.
Men till syvende och sist så vägrar han utredas, och jag klarar inte mer på egen hand.

Hur gör jag slut för att det ska bli så lindrigt för honom som möjligt? Är rädd för hur han ska ta det, och vet ej om jag klarar att se att han trots allt förbättras och sen vara utlösningsfaktorn till en djup depression/etc :(

Snälla hjälp!

Mvh catalina
 Svara
Användare

Svar: Avsluta en borderline relation. Hjälp!

Litet tillägg. Eftersom utredning inte kommer på tal och min fästman är odiagnostiserad har jag valt att inte utgå från en särskild diagnos då jag varken är läkare eller terapeupht.
Däremot har jag sett till att bli påläst kring som sagt borderline men även bipolär sjukdom och i början även schizofreni för att finna hjälp.
Dock har han inga "perioder" utan aggressiviteten finns ständigt på lur men utlöses av "triggers" som grundas i att han anser att min kärlek till honom är bristfällig. Och som nämnt, med tiden har jag lärt mig att parera och förebygga för triggers, medan andra är så taget från luften att jag hade behövt vara synsk för att förstå att det som utlöst ett vredesutbrott förväntades av mig.
Jag har läst andras erfarenheter på forum och många har skrivit att förmögenheten att behålla ett jobb kan vara en indikation på hur allvarlig en eventuell sjukdomsbild är.
Min pojkvän frilansar som dansare, vilket i sig är en terapi för honom och enligt min teori hans räddning i vägran på hjälp. Han påverkar till 99% sitt eget arbete och som dessutom är hans största passion. Under ett gig är väl egentligen ända gången som jag kan slappna av lite grann för då vet jag att han inte är 100% beroende av mig och mina handlingar för att känna lycka.
Däremot har han aldrig ens andats åt att ta ett "vanligt" jobb, även under lågsäsong när gigen minskar och han rent ekonomiskt BORDE göra något ytterligare för att få det hela att gå ihop.
I början hade han även paranoida drag i form att jag tex varit otrogen. Utlösningsfaktorn till denna paranoia kunde vara att jag sovit lugnt bredvid honom hela natten, men att han i en dröm sett mig vara otrogen och ingen rök utan eld som han själv ansåg.
Dessa paranoida teorier har helt avtagit, och jag antar att det jag egentligen vill säga är att jag vet vad jag måste göra för min egen psykiska hälsas skull då han säger att om inte jag kan hjälpa honom kan ingen! Och enligt honom har han inte problem vare sig med rökande, alkohol eller psyket. Men det är SÅ svårt när jag samtidigt ser utvecklig och förbättring och en liten naiv röst i mig säger att om jag fortsätter kämpa kan det bli bra. Men snälla snälla kanske någon kunnig eller kanske rentutav någon med egen diagnostiserad borderline kan ge mig lite tips hur jag tar mig igenom detta utan att trigga en suicidal sida (som hittills) är det ända han aldrig har hotat med.
Svara
 

 

cron