Hej,
Jag är en person i 20-års ålder som i dagsläget inte vet vart jag står. Jag försöker vara positiv och kämpa för att jag vet att det kan bli bättre.
För lite drygt ett halvår sedan började jag prata med en fantastisk kvinna som lyssnade igenom mina problem. Jag hade precis flyttat hemifrån och börjat på ett bra jobb. Jag var ensam i världen och behövde någon.
Efter en tid började hon märka hur jobbigt jag haft det under en mycket lång tid. Min värld rasade samman när jag var fem år och bevittnade ett slagsmål mellan min far och en full man. Min mor gjorde ingenting så jag fick stå där och se på. Agera efter hur situationen utspelade sig. Men ingen terapi efter det fick jag.
Jag växte upp i en familj där gräl och tjafs var en helt normal vardag. Jag fick skydda min yngre syster som då hade problem med att hantera sin ilska.
Vid 12-13 års ålder fick jag ta över rollen som mamma över min syster. Vår mamma var under den tiden för lat och nedstämd för att orka bry sig. Hon lämnade mig därför ensam hela helger utan uppsikt i vår lägenhet som låg i samma trapphus som en familj knarkare. Jag var rädd för alkohol, människor som verkar påverkade av något och allra mest mörkret. Jag utvecklade då en ångest över att vara ensam vilket än idag påverkar mig kraftigt.
Senare kunde jag flytta till min far som var mer förstående, han försökte hjälpa mig att stå på egna ben igen, men som tack för det stängde jag in honom i vår lägenhet. Jag klarade inte att vara ensam, jag började höra röster och se skepnader, få hemska mardrömmar och jag gick bara ner i vikt. Som grädden på moset så flyttade min syster in ett halvår senare och gjorde allt hon kunde för att bevisa att hon mådde sämst. Socialen blev inblandade men bara för henne, min historia räknades inte.
Jag fick prata med olika personer som skulle vara till en hjälp men som alla sa att det går inte att göra dig bra. Så jag fortsatte att ha ångest.
Det var först i gymnasiet jag började få bra profetionel hjälp av en trevlig manlig psykolog. Han hjälpte mig att inse hur mycket jag egentligen går och bär på, men efter några år fick jag veta att jag inte alls hade en aning om hur illa det var.
Jag tog avstånd från min mamma, jag tänkte på att avsluta det här och nu många gånger. Men tanken på att förstöra någon annans liv i processen gjorde det omöjligt.
Det är först nu som jag t.o.m. går in i väggen på en hög dos av antidepressiva. Jag fick säga upp mig från mitt jobb för att fokusera 100% på mig själv. Jag måste prata med någon 5 gånger per dag för att kunna ha kvar min sinnesstämning.
Mitt minne är väldigt dåligt, jag drömmer mardrömmar varje natt, jag vaknar efter tillräckligt många timmars sömn och känner mig ändå slö och tung.
Det är först nu som både min familj, läkare, vänner och arbetskamrater ser att jag behöver akut hjälp. Jag är alldeles för trött för att orka göra det som jag ska. Men jag kämpar på för mitt mål är att en dag kunna säga "Nu mår jag BRA." Med ett leende och en känsla av att jag kämpade även genom tårar, kraftiga smärtor och den ensamhet som jag känner. Men jag vill inte ge upp. Inte ens om kroppen vill det. Jag ska vinna.
Jag behöver bara lite hjälp på vägen. Så snälla ge mig lite tips om vad jag kan göra för att underlätta mitt liv.
